Snorres Ynglingasaga

För första gången presenteras här den s.k. Ynglingasagan i digital form på svenska. Vi har valt att, för överskådlighetens skull, dela upp sagan under de olika kungar som omtalas. Texten följer dock, med vissa moderniseringar, helt den utgåva som trycktes redan i slutet av 1800-talet.

Den s.k. Ynglingasagan ingår i islänningen Snorre Sturlassons mäktiga handskrift "Heimskringla". Detta litterära mästerverk låg klart ca 1230. Titeln kommer av begreppet "Världens krets" eller "Kringla heimsins". Det handlar om olika kungar i Norden från äldsta tid fram till den norske kungen Sverre år 1177.

I Ynglingasagan har Snorre, efter sin beskrivning av varje kung, valt att citera den norska skalden Tjodolv från Kvines s.k. "Yng-
lingatal". Detta verk har i sin helhet gått förlorat, endast Snorres citat är bevarade. Att verket varit basen i Snorres egen sammanställning är dock helt klart. Ynglingaättens 27 genera-
tioner finns här noggrant redo-
visade. "Ynglingatal" har allmänt ansetts nedtecknats under slutet av 800-talet - början av 900-talet. Tyvärr råder här dock i dag dela-
de uppfattningar. Några menar att den kan ha tillkommit så sent som på 1100-talet, dvs. den saknar helt historiskt källvärde.

Tyvärr saknar Ynglingasagan andra direkta tidsangivelser än kungarnas kronologiska följd. På en del ställen omtalas dock namn som kan sammanföras med den väldiga, fornengelska s.k. "Beowulfs"-berättelsen. I denna dikt kallas dock Yng-
lingaätten för "Nskilvingar". Beo-

Högarna från troligtvis 600-talet vid Gamla Uppsala.
Ynglingasagan börjar med berättelsen om Oden och hur hans ätt slår sig ner i Uppsala. Därefter följer Svearikets kungar i följd efter varandra. Från Olof Trätälja, som fördrivs av Ivar Vidfamne och tvingas bryta nytt land i Värmland, övergår sagan till att berätta om de norska kungarna i sydöstra Norge, det s.k. Vestfold.
Monumentet över båtgravarna från 600-talet vid Vendel kyrka, Uppland.

wulfberättelsen avser sannolikt förhållanden i Danmark redan under 500-talet. En dokumenterad händelse på frisiskt område under 520-talet kan eventuellt knytas till denna berättelse. De i Ynglingasagan omtalade sveakungarna Ottar Vendelkråka och Adils nämns i Beowulfskvädet.

När Snorre skrev sitt historieverk hade han tillgång till en mängd, numera försvunna, äldre handskrifter. Man vet också att han personligen besökte bl.a. Eskil lagman i Västergötland år 1219 och har givetvis i dessa lärda kretsar kunnat få mycket bakgrundsmaterial. Detta försvarar dock inte sanningshalten i berättelserna. Givetvis måste allt som omtalas i dessa kungaberättelser räknas till just sagans värld. Vad som är sant och vad som är uppdiktat kan i dag inte längre urskiljas. Verket ger emellertid en god inblick i livsvillkor och seder under den tid som låg nära Snorres egen, dvs. vikingatidens slut.

Givetvis har försök gjorts att knyta samman Ynglingasagan med upp-
förandet av storhögar i Uppland, Västmanland och Vestfold. Arkeologisk datering via s.k. C14-teknik anger att några av dessa högar rimligen uppkastats under den period som omtalas i sagan. Intressant är att notera att i sagan drar Olof Trätälja till Värmland och låter uppodla detta landskap. Sveahärskaren attackerar emellertid honom och dräper denne son till en sveakung. Utmed Byälvens nedre lopp, en älv som rinner genom västra Värmland, finns tre storhögar som legenden tillskriver Olof Trätälja. Det finns också mängder med fornborgar invid Vänerns norra strand i anslutning till denna älv. De vittnar alla om en krigisk epok. Arkeologiska resultat från en av dessa, Villkorsberget, visar att borgen bränts i perioden 510 - 680 e.Kr.

Storhög vid Högsäter invid Byälven, södra Värmland. Detta är en av de högar som enligt legenden tillskrivs kung Olof Trätälja.