Ur "Legender från Sveriges medeltid". Utgivna av Emilia Fogelklou, Andreas Lindblom, Elias Wessén. Stockholm 1917

Sankt Sigfrid

Välsignat varde Guds namn, som alla ville frälsa och ingen fördärva! Uppå den tiden, då Gud ville upplysa de mäns hjärtan, som voro i Sverige, och ville utsända den gode herren, som vi nu hava för akt att förtälja om, nämligen Sankt Sigfrid, då levde där en god konung vid namn Olov, en mycket vis man. Och han hade gudelig håg, ändock han var heden, men hade intet annat hört och om Gud hade ingen predikat för honom. Stor vänskap hade han för Englands konung, som hette Mildred. Och de hedrade varandra med konungsliga gåvor och hade slutit vänskapsförbund mellan de båda rikena.

Bland lönliga ärenden, som gingo dem emellan, bad Sveriges konung Olov - förty den Helge Ande hade upplyst hans hjärta - Mildred, Englands konung, att han måtte sända honom någon kristen man till att predika för honom om Kristus och rätt tro. Då Englands konung fick kunskap om detta, vart han mäkta glad och sade sig vilja vara god hjälpare till hans själs nödtorft.

Därefter sammankallade konungen av England till koncilium alla klerker och lärda män i sitt rike och kungjorde dem Svea-konungens vilja, att han önskade tjäna konungen av himmelriket och fästa sin håg vid den heliga tron. I tre dagar hade konung Mildred hållit koncilium utan att finna någon, som ville taga sig mödan uppå, ty de hade hört, huru grymma hedningarna i Svea rike voro. Men Gud allsvåldig, som vet allting, förrän de varda, hade för dem utsett den ädle herren och fadern, Sankt Sigfrid, som skulle göra ända på all villfarelse och föra frälsning till många själar.

Då tre dagars koncilium var hållet och ingen tilltrodde sig om att taga sig detta arbete uppå, då uppstod Sankt Sigfrid, ärkebiskop av York, som både var renlevnadsman och en mäktig man och fullkomligt lärd i bokliga konster, och talade till konungen och till dem som sammankommit, och sade: " Ärorike herrar och andelige fäder! I förstån, varför konungen här haver kallat eder samman, och att det är Guds vilja, att detta folk skall komma till kristen tro. Och om rätt är, att vi skola lyda vår världslige hövding, så är det både gudfruktigt och manligt, att vi tjäna och lyda den Herre, av vilken vi skola taga evärdelig lön i himmelrik. Saliga äro vi, om vi här i jorderike få lida någon oro och vedermöda, för vars skull vi få evärdelig vila och ro hos Gud själv. Läggen därför, mine bröder, detta på edert sinne och hjärta, att I efter denna lekamliga mödan måtten få himmelrikets evärdeliga glädje".

Då Sankt Sigfrid hade sagt detta, gillade alla hans ord och bådo honom åtaga sig denna pilgrimsfärd, att han måtte vinna denna lön, han förkunnat. Ödmjukt mottog han uppdraget på allas deras bön och bud och anbefallde sig och alla sina följesmän i Guds hand. Och han bjöd dem reda till skepp och annat, som tarvades, och hälsade dem till avsked och lämnade fränder, vänner och all världslig ära, han där hade. Och så for han med ett skepp dädan.

Få dagar senare kom han efter Guds vilja fram till Danmark. Och där var kristendomen ny och i fara stadd, ty ännu hade ej hela folket stadigt givit sig in under den. Nu gick omkring i riket ryktet om gudsmannen, som skulle vara ditkommen. Då konungen av Danmark fick veta detta, vart han mäkta glad, så ock alla hans män. Han tog rikets herrar och furstar med sig och for Sankt Sigfrid till mötes. Och de mottogo honom med stor ära och sade "Benedictus qui venit in nomine Domini", det är uttytt: "Välsignad vare han, som är kommen i Guds namn". En tid var han nu hos konungen som en i sanning gudfruktig man, predikande och styrkande folket i tron på Gud. Konungen var mycket glad över Sankt Sigfrids ankomst och visade honom ära i allt, så vitt han förmådde. Han fröjdade sig också mycket över att ha en så god herre hos sig samt hörde och inhämtade gärna, vad som meddelades honom.

När Sankt Sigfrid hade varit där en tid, sade han konungen, i vad ärende han var kommen dit och begärde orlov och tackade mycket hans konungsliga ära och majestät för allt gott. Då konungen hörde detta, blev han mycket bedrövad däröver att han ej längre kunde hålla Sankt Sigfrid kvar. Men han ville dock ej hindra honom, ty han visste, att Sigfrid var sänd till hjälp och tröst för själar, som behövde vård och hälsa.

Som Gud det ville, kom han på steniga vägar och genom täta skogar till sydligaste Sverige, till det land, som heter Värend. Mycket gott fanns där, såsom goda fiskevatten, bin och honung, åkrar och fagra ängar och tjocka skogar med mångahanda villebråd i. I samma bygd var det, som Sankt Sigfrid av York först vann ingång, vid den stad, som heter Växiö, där man nu byggt till ära för Gud och Sankt Sigfrid och Sankt Johannes döparen en kyrka av sten, som är hedrad med mitra och stolt allt intill den dag, som i dag är.

I den ort, där Sankt Sigfrid lät uppslå sitt tjäll, voro gröna och väna ängar. Och han bjöd sina följeslagare, att de skulle vila sig. Hans tre systersöner voro där hos honom, alla hörde de till en och samma klosterorden, kluniacensernas. En av dem hette Unaman, den andre Sunaman, den tredje Vinaman. Den förste var präst, den andre mässodjäkne, den tredje subdiakon.

Enär Sankt Sigfrid var mycket trött, gick han in i tjället för att taga sig vila. När Unaman såg detta, följde han sin herre och höll vakt om honom. Medan gudsmannen sov, kom Guds ängel inför honom i drömmen med mycket ljus och strålande anlete och tilltalade honom sålunda: "Statt genast upp, du Guds älskade, och följ mig!". Han tyckte, att han gick med ängeln och att denne klarligen visade honom, varest han skulle lägga grundval och bygga kyrka. Och sedan försvann ängeln.

Då gudsmannen vaknade och satte sig upp, var ingen annan hos honom än hans systerson, och honom sporde han, om någon varit inne, medan han sov. "Nej, svarade denne. Då sade Sankt Sigfrid: "Mig tycktes, att här var en välklädd man med skinande anlete och att han så talade till mig: 'Statt genast upp och följ mig.' Då jag följde honom, visade han mig längd och bredd på den plats, där jag skulle bygga Guds tempel, och sade: 'Här skall du grunda Herrens hus, vari syndare skola få misskund och rättfärdiga nåd. "Låtom oss nu", sade Sankt Sigfrid till sin systerson, "gå åstad och se, om den drömmen var sann". När båda kommit dit och stodo där tillsamman, då sågo de alla de märken utsatta, som ängeln hade visat Sankt Sigfrid. Där prisade båda Gud, som alltid giver de sina gott hopp.

När de vistats några dagar på denna ort, kom landets folk dit, somliga av nyfikenhet och andra därför, att den Helge Ande hade givit det i deras håg. Då de sågo ärkebiskopen, klädd i sin skrud, med krumstav och mitra, trodde somliga, att han hade horn på huvudet, och kunde ej nog förundra sig över detta, som de aldrig tillförne skådat. De som förstodo bättre, lyssnade till honom. Och allmogen förvånades över hans ord och välljudande tal, ty Gud ledde hans sak och upplyste deras hjärtan, som lyssnade.

Längre fram kommo de främste i landet och hörde predikan. Och de mottogo den gärna utan någon gensägelse. I landet funnos då tolv ätter, vilkas bäste män höllo vård om lagen och upprätthöllo landets rätt. Efter Guds vilja valdes av dessa släkter på landskapets ting tolv betydande män, vilka skulle stå tillreds att hjälpa dem bland allmogen, som ville taga kristendom. Och ur de tolv ätterna utvaldes tolv män, de äldste och visaste, vilka sändes till Guds tjänare, där han stod och predikade. Och de hörde gärna hans ord, särskilt därför, att de framdeles skulle vara hans förespråkare inför allmogen.

Så predikade Guds tjänare ur evangeliet, där det står: "Vilken som ej födes på nytt med vatten och den Helga Anda, han skall ej ingå i himmelriket", och sedan över det som står skrivet hos profeten: "Närhelst en syndare kommer till ånger över sin synd, då skola alla hans synder förgätas". Då de tolv detta hörde, vordo de allesammans omvände och trodde på Vår Herre Jesus Kristus, att han var Guds son. Och biskopen lät uppskriva deras namn, på det att de tolv dagar senare måtte få rätt döpelse. Och deras namn skrev han upp, på det att djävulen ingen makt skulle hava till att från rätt tro vända deras håg åter till villfarelse.

På tolfte dagen därefter kommo de igen allesammans i den tro, som de lovat Gud och Sankt Sigfrid att hålla i alla sina livsdagar. När Sankt Sigfrid hörde detta, prisade han Gud, och med fröjd tog han och kristnade dem. Då alla deras namn vordo uppropade, då befanns det, att en av dem blivit borta. Guds tjänare sörjde mycket däröver och sade, att antingen hade han med svek lovat sin tro eller ock hade han ångrat det goda han gjort. Men de som voro där, urskuldade honom och sade, att han haft god vilja, men ryckts bort av en bråd död. Detta hörde Guds tjänare, och han sörjde mycket däröver och antvardade åt Gud den tro, mannen haft, då han togs bort, och bad för honom, att djävulen ej måtte få makt över dens själ, som, medan han var i livet, hade lovat Gud sin tro. När sedan kristendomen tillväxte, lovade Guds tjänare att sätta kors över hans grav.

Därefter kom dagligen folk till Guds tjänare och togo tro på Gud efter hans ord. Och han vart mycket glad över att människornas ovän kom på skam, där han förr haft stort välde. Och dag efter dag spred sig det stora ryktet om honom.

Då konung Olov, som vi förut omtalat, fick höra detta, skickade han utvalda sändebud till Sankt Sigfrid och bad honom komma till sig. När denne ordnat för sin sak, så som det höves den helga kyrkan, satte han sin systerson Unaman, som var både vis och duglig, till den helga kyrkans föreståndare och bad sina två andra systersöner vara honom lydige. Som han bjöd dem, gjorde de gärna, och genom deras trohet fick Gud mycken ära och djävulen mycken skam.

Men Sankt Sigfrid gav sig på väg till konungen av Sverige och mötte honom vid Kindaberg. Konungen gladdes och mottog honom i stor ära. Få dagar senare, då Guds tjänare predikade, mottog konungen dopet jämte alla, som hörde honom till.

Därefter unnade Sankt Sigfrid sig aldrig någon ro utan predikade för dessa människor, som voro mycket långt borta från tron på Gud. När han sedan såg, att folket mottog kristendomen och att Gud såg till hans arbete, gladdes han mycket.

När djävulen märkte, att han blev övergiven på den ort, dit Guds tjänare först hade kommit, då gick hans diktan och traktan ut på, huru han skulle snabbt göra ände på systersönerna, såsom vi nu med få ord skola förtälja. Medan den helge fadren Sankt Sigfrid var hos konungen, då voro, som sagt, hans tre systersöner i Växiö, där han hade byggt en kyrka av trä, och de predikade och gjorde allmogen stor nytta. Men eftersom de ej kunde tala landets tungomål, hade de tagit till sig framstående män i landskapet, med vilka de höllo rådslag. Och de voro så förtroliga med dessa, att de visade dem alla sina hemliga gömmor. Men när männen fingo se deras dyrbara ägodelar, såsom fat och präktiga silverskålar, ingav dem djävulen, all god gärnings fiende, i deras hjärtan, att de skulle förgöra de helga tre männen. De fruktade för allmogen och, såsom kättare och hedningar fordom plägade göra, drogo de lott sinsemellan, och lotten föll på åtta av de tolv.

Nattetid gingo dessa in, där de helga männen lågo, släpade ut dem och halshöggo dem alla tre. Då de hade fullbordat det skamliga mordet, togo de deras huvuden och lade dem i ett kar, och vid detta bundo de fast en väldig sten, som ett par oxar näppeligen förmått draga, och sänkte det i sjön, som ligger invid kyrkan. Då mördarna kommo tillbaka, togo de kropparna, bundo rep om deras fötter och släpade dem till ett ställe, som var svåråtkomligt till och med för djuren och där aldrig föll någon sol. Och de kastade upp en stor hög stenar över deras heliga kroppar och hoppades, att detta skulle vara dolt för Gud, för vilken all ting äro uppenbara.

Men Gud ville ej länge hava detta fördolt utan uppenbara sina heliges ära. Korpar plägade alltid komma tillhopa och skria på den plats, där liken lågo, och nattetid sken över dem ett ljus från himmelen, som icke varit synligt, innan de kommo dit. När de vantrogna sågo detta, trodde de, att något bättre än fordom skulle vederfaras dem och kungjorde varandra detta förunderliga ting. Men Guds ovänner fruktade Guds hämnd och att deras gärningar skulle varda kända av allmogen, och nattetid togo de upp kropparna från den plats, där de lagt dem, och lade dem på ett ställe, som Gud vet, men ingen annan, för allmogens synds skull. Djävulen gladde sig mycket över gudsmännens död och bragte stor villfarelse in i den unga kristenheten. I somliga sinnen ingav han högfärd, hos somliga vrede och hos andra mandråp.

Då Sankt Sigfrid hörde, att hans systersoner blivit mördade, tackade han Gud, som frälsat dem från denna världens mödor med martyrkrona. Men han varkunnade sig mycket över de själar, som givits i hans vård, och skyndade sig desto förr tillbaka, eftersom något sådant hade inträffat. Han tog avsked av konungen, som han då var hos. Konungen vart mycket illa till mods, då han hörde, huru systersönerna blivit bragta om livet. Konungen lovade Guds tjänare att följa honom till Växiö, så sägande: "Din helighet tillkommer förvisso, att du far dit i förväg och ställer till rätta det, som i din frånvaro kommit vilse. Vi skola snart följa dig efter till att upprätta din ära, och den skamliga död, de lidit, skola vi hämnas med vår konungsliga makt. "Och konungen fruktade mycket, att Guds tjänare skulle vara så gripen av sorgen, att han ville lämna det folk, som så nyss blivit kristnat.

Sankt Sigfrid återvände till Värend och fann sina systersöner mördade, såsom vi sagt, och alla ting, han fört med till landet, förstörda av ovänner och, vad som ännu värre var: där funnos sådana som ville övergiva sin tro. Guds tjänare lade möda till sin sorg. Han vakade om natten i bön och predikade om dagen och sörjde över vantron hos dem, som vänt sig bort från tron och tog milt emot dem, som ville varda kristna och sparade icke sig själv i Guds tjänst.

Vid den tiden bad Guds tjänare, att Gud ville visa honom, vad som blivit av hans systersöner. En natt gick han i sin sorg ut ur härbärget runt omkring den sjön, som ligger sunnan för Växiö kyrka. Och han såg mitt i sjön tre fagra ljus, glimmande som stjärnor. Och de kommo östanfrån mot sjön mot ett ställe, som då låg utanför strandgränsen. Då de ljusen kommo nära land, drog Guds tjänare skorna av sina fötter och gick gladeligen ut emot dem i vattnet. Och han prisade Guds nåd, som ärar sina helige.

Då Guds tjänare kom så nära, att han kunde taga på dem, försvunno ljusen. Han letade, så mycket han förmådde och fann ett kar med tre huvud i och en stor sten bunden därvid, såsom tillförne är sagt. Han tog upp karet och förde det i land. Där lade han gråtande alla huvudena i sitt knä, i om kärlek, och sade: "Må Gud hämnas!" Genast svarade en röst från det ena huvudet och sade: "Det varder hämnat". Det andra sade: "När?" Det tredje svarade: "På barnabarn".

Dessa huvud syntes så friska, som hade de samma dag huggits bort från kropparna. Detta var Guds stora kraft, och böra alla ting lova Gud, som villeglädja sin tjänare med detta förunderliga, att ljus visade sig å stormig sjö, att så stor sten kunde ßyta i land, och att för så länge sedan avhuggna huvuden fingo mål i sin mun. Sedan Guds tjänare fröjdats åt dessa underting, fick han dess mera kraft att tjäna Gud. Och huvudena gömde han med mycken kärlek.

Med stor makt kom sedan konungen, som förut nämnts, till Värend. Efter konungslig rätt dömde han mördarna och deras rådgivare. När allmogen hörde, vad dom konungen fällt, förfärades alla skyldige och ville gärna blidka hans vredeshåg och hopsamlade i landskapet gods och penningar, så mycket det kunde betala. Då silvret och penningarna lagts fram för konungen, kallade han till sig Guds tjänare och sade till honom dessa ord: "Du, som är Gudi kär och Guds man, och som mycken orätt vederfarits därigenom, att dina systersöner mot lag och rätt bragts om livet, din ära vilja vi nu återupprätta med detta silver och dessa penningar, som du får uppbära".

Då svarade Sigfrid, Guds tjänare: "Det veta vi, ädle konung, att mot Guds rätt är mycket förbrutet, den orätt, mig tillfogats, skall stå i Guds hand, och eder, som ären konung, tillkomma världsliga ägodelar. Men de gods, I här haven inom Hof och Tjurby, skänken dem Gudi till ära och kyrkan till evärdelig besittning!". Då konungen hörde detta och förnam hans hjärtas ståndaktighet i Gud, sade han gladeligen: "Ja, ja" och gjorde gärna, som han önskade och bad, och gav så Växiö kyrka till evärdelig ägo det varom han blivit bedd.

När detta var utfört, grep Guds tjänare till de andens vapen, han fordom stritt med, nämligen bön och åkallan till Gud. Och han sparade sig ingen möda, utan for omkring i Sverige och predikade och döpte folk i Guds namn, och dem som redan trodde, styrkte han i tro på Gud. Sedan byggde han kyrkor och vigde präster och bjöd dem fullgöra det ämbete, de invigts till. Efter att hava fött många själar åt Herren, återvände Sankt Sigfrid till Växiö och levde där i lång tid. När han hade sin ålders mått och Gud ville giva honom lönen för det arbete, han så troget hade utfört, gick han helt visst till himmelrikets glädje. Och han ligger jordad i Växiö, den stad, han själv utvalt.