Besök oss på Tripadvisor Besök oss på Facebook Besök oss på Instagram
Svenska
English

Kulturväxter under vikingatid - medeltid

Bakgrund

Fynd av pollen och fröer vid arkeologiska utgrävningar har under senare år visat att det förekom betydligt fler kulturväxter i Norden under vikingatid än vad man tidigare antagit. Länge var den gängse uppfattningen att det var först i och med uppkomsten av klosterväsendet som de flesta av våra kulturväxter introducerades.

Denna uppfattning har sin grund i en något förlegad föreställning om Norden som ett kulturfattigt område före kristendomens införande, en bild som växte fram efterhand som kyrkan och kristendomen försökte sopa allt hedniskt under mattan samtidigt som man strävade efter att utplåna gamla värderingar och kunskaper. Detta resultaterade i att kristendomen, lite felaktigt kanske, framstod som förmedlare och spridare av nya kunskaper till nordborna. De nya fynden motsäger dock detta.

Under en cirka 250 år lång period, från 700-talet till början av 1000-talet, var kontakten med delar av övriga Europa stor, bland annat genom plundring och handel. Sannolikt förde då vikingarna hem frön, sticklingar och ympkvistar från främmande växter och introducerade dessa i Norden.

Bland de fynd som gjorts från vikingatiden finns flera växter som tidigare ansetts införda under medeltiden av klostren, som t.ex. opiumvallmo (Papaver somniferum), bolmört (Hyoscyamus niger) och läkemalva (Althea officinalis). Andra bevis på att det kulturella utbytet var stort under vikingatid tid är fynden av frukter eller fröer som tyder på import, som till exempel pinje (Pinus pinea), persika (Prunus persica) och vindruvor (Vitis vinifera).


Växtlista

Listan nedan innehåller sådana växter som kan ha odlats i en dansk vikingatida köksträdgård:

Kirskål (Aegopodium podagraria)
Opiumvallmo (Papaver somniferum)
Läkemalva (Althea officinalis)
Åkerärta (Pisum arvense)
Kvanne (Angelica archangelica)
Fläder (Sambucus niger)
Selleri (Apium graveolens)
Såpnejlika (Saponaria officinalis)
Kål - ursp. former (Brassoca oleracea ssp.)
Vitsenap (Sinapis alba)
Knölklocka (Campanula rapunculoides)
Vallört (Symphyrum officinalis)
Cikoria (Cichorium intybus)
Vändor (Valerian officinalis)
Koriander (Coriandrum sativum)
Läkeverbena (Verbena officinalis)
Bolmört (Hyoscyamus niger)
Hästböna (Vici faba)
Rundbladad mynta (Mentha x rutundifolia)

Kirskål (Aegopodium podagraria)

Denna svårutrotade växt är dessbättre en nyttig växt. Bladen har aromatisk smak och kan antingen stuvas som spenat eller ätas rå i sallader. Ursprungligen infördes den till vårt land för att odlas som grönsak. Som växtens latinska artnamn "podagraria" antyder har kirskålen inom medicinen varit ett populärt medel mot podager (gikt). Den krossade växten lades på ömma fötter. "Kål" var under medeltiden en benämning som användes på flera växter, vars blad var ätliga och iögonfallande. Ett bruk som lever kvar i nutida växtnamn som exempelvis kirskål.

Läkemalva (Althea officinalis)

Härstammar från trakterna av Kaspiska havet. I Sverige påträffas den mycket sällsynt på strandängar i Skåne och Blekinge och tillfälligt vid Vänern. Roten grävs upp som tvåårig i mars och blad och blommor skördas i juni. Rötterna kan kokas och ätas som grönsak.

Växten innehåller stärkelse och socker och roten är särskilt rik på slem. Under vikingatid visste man att läkemalvan var slemlösande och ett verksamt lenande hostmedel. Hildegard av Bingen som levde på 1100-talet (född 1098) förordade läkemalvan mot feber och huvudvärk. I dag används läkemalvan mot katarr i andningsvägarna, torr rethosta samt retningar i mun och svalg.

Bolmört (Hyoscyamus niger)

Bolmörten hör till de allra äldsta gift- och läkeväxterna. Namnet bolmört har växten erhållit då det visat sig att fröna utvecklar en svart bolmande rök om de kastas på glöd. Alla delar av växten är extremt giftiga. Bolmörtsgiftet, hyoscyamin och scopolamin, påverkar det centrala nervsystemet. Giftet kan absorberas genom huden och kan bland annat framkalla hallucinationer. Bolmört innehåller även kramplösande ämnen och används i dag för behandling av astma, nervösa sjukdomar, muskelkramper samt olika former av darrningar.

Bolmörtens narkotiska och bedövande egenskaper har varit kända sedan antiken och den har bland annat använts som sömnmedel och bedövningsmedel. Gallerna använde bolmörtssaften som pilgift och redan mycket tidigt kände man till att bolmörten kunde orsaka svår törst, dubbelseende, konvulsioner, hejdlöst raseri och vansinne. Örten nyttjades också av präster och spåmän för att komma i trans och nå ett extatiskt tillstånd, bland annat av det mytomspunna oraklet i Delfi som efter intagande av bolmört nådde ett hysteriskt tillstånd under vilket de berömda profetiorna yttrades.

Bolmörten spreds sannolikt främst genom vandrande folkgrupper, men även genom munkarna. Så småningom spreds örten överallt där vandringsfolken drog fram genom att man tappade frön utefter vägkanterna eller kanske till och med sådde dem avsiktligt för att ständigt ha växten till hands. Den torde bland annat ha använts för att söva höns med vid hönsstölder för att dessa genom sitt kacklande inte skulle röja företaget.

Kvanne (Angelica archangelica)

Kvanne är en nordisk strand- och fjällväxt och är den enda läkemedelsört som kommit ut på världsmarknaden från Norden. När de norska vikingarna utvandrade till Färöarna, Island och Orkneyöarna förde de med sig kvanne. Där är det än idag vanligt att servera kvannestjälkar och kvanneblad till torkad fisk och kött.

Kvanne är rik på C-vitamin och var sålunda ett bra näringstillskott under vikingatid. Om skörden slagit fel och det var ont om mjöl kunde också roten grävas upp, torkas och malas till mjöl. Kvanne har en ovanligt aromatisk smak och lukt då den innehåller flera olika eteriska oljer och sockerarter. Godast är de kokta rötterna på hösten, då de innehåller mest socker. Kvanne kan också användas som sötningsmedel i syrliga frukträtter.

Selleri (Apium graveolens)

Sellerin har sitt ursprung, liksom många av våra köksväxter, i främre Asien. Stjälkselleri växer i dag vilt på stränder från södra Europa ända upp till Danmark. Stjälkselleri odlas för sina spröda, välsmakande stjälkar och sina kryddiga blad. Bladen kan användas färska eller torkade som grönsak och krydda.

Stjälkselleri odlades både som föda och som medicinalväxt av forntidens egypter, greker och romare och det var till stor del romarna som bidrog till dess spridning i Europa. Under vikingatid användes både rot och frukt som älskogsmedel och enligt Hildegard av Bingen även mot gikt, rinnande ögon och för blodrening.

Kål (Brassica oleracea ssp.)

Vildväxande bladkål (Brassica oleracea var. silvestris) förekommer på Syd- och Västeuropas stränder. Dess närmaste, nu odlade släkting är grönkålen.

Penningört - Luktar och smakar vitlök
Palsternacka
Knölklocka - Rötterna ätliga och smakar rättika
Kardborre - Stjälkarna kokas och äts som sparris
Lök
Bitterkrassing - Stark krassesmak, förr använd istället för pepparrot och senap


Växter som enligt fynd från utgrävningar odlades i Lund ca. 1050 - 1300:
Bolmört
Isop
Mariatistel
Svartsenap Cikora
Krydkrassing
Raps
Trädgårdsmålla Dill
Kustruta
Rättika
Vinruta Hjärtstilla
Kyndel
Sallat
Vinterkyndel Humle
Lungört
Småborre
Ängssalvia

En del växter har endast kunnat beläggas genom medeltida skriftliga källor, främst örtaböckerna. Möjligheten föreligger att följande växter var kända men inte odlade:

Akleja
Gyllenlack
Malört
Spikklubba
Anis
Julros
Madonnalilja
Stormhatt
Belladonna
Kattmynta
Mejram
Taklök
Blodtopp
Klosterlilja
Myskmalva
Tidlösa
Bondpion
Krysmynta
Odört
Timjan
Citronmeliss
Kummin
Polejmynta
Trädgårdsiris
Fingerborgsblomma
Kungsljus
Portulak
Vintergröna
Fänkål
Körvel
Ringblomma
Åbrodd
Grönmynta
Lavendel
Rundmynta
Ålandsrot
Guldlupin
Libbsticka
Skelört
Gullviva
Luktviol
Spansk körvel

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Instagram
Föreningen SVEG
Friluftsmuseerna
Vellinge kommun
EXARC
Follow the Vikings
IMTAL
Destination Viking
Skånes Hantverksinstitut
Medborgarskolan
Barnens Skåne
EU
Fotevikens Kulturcenter
Smokey BBQ & Pickles
Fotevikens Byalag