Malmös uppkomst del 3

Malmö, en färjestad från mitten av 1250-talet

”De mange akter fra 1250érne virker næsten som en art himmelbreve, der daler ned gennem rummet og mætter historikerens videbegærlighed, mens han for tiden før og efter maa nøjes med oplysninger, der langtfra kan tilfredsstille hans professionelle nysgerrighed.

Aktstykkerne udmærker sig paa anden maade. Det gaar ofte saadan, at en betydningsfuld kilde reduceres til andenhaandsviden og tredieklassesstof, naar den har været udsat for et bombardement fra kildekritikkens side. Akterne fra disse aar staar prøven igennem. At finde blot en oprindelig fejl er vistnok umuligt. En anden ting er, at de indeholder inkonsekvenser og viser udtalt tendens, men de representerer jo ogsaa aktuel politik.”

Orden är historikern Niels Skyum-Nielsens när han år 1963 i boken ”Kirkekampen i Danmark 1241-1290” försöker teckna den inrikespolitiska fejd som härjade Danmark efter kung Valdemar Sejrs död år 1241. Turerna i denna kamp är förvisso invecklade och stridspunkterna många. Som jag nedan ska söka påvisa, kan troligtvis vissa akter sammankopplas med Malmös uppkomst som stadssamhälle. Det är därför viktigt att här också ge en allmän översikt över denna stora konflikt, där kyrka stod mot kung, vissa adelsmän och uppviglade bönder. Märkligt nog har de uppgifter av rent skånskt bebyggelsetopografiskt intresse, som under denna strid då och då dyker upp, av tidigare forskare rönt föga uppmärksamhet.

Under Valdemar Sejr levde kungamakt och kyrka i till synes endräkt; ett förhållande som drastiskt ändrades någon tid efter kungens död år 1241. I tidigare forskning har härvid året 1245 nämnts som en brytningspunkt. Detta år samlades rikets biskopar med ärkebiskop Uffe i spetsen till ett koncilium i Odense, vid vilket tillfälle man antog ett gemensamt handlingsprogram över de som i framtiden eventuellt sökte påföra kyrkan och dess män våldshandlingar eller reducera dess frihet. Niels Skyum-Nielsen påvisar emellertid att det aktuella dokumentet är en direkt kopia av en äldre förebild från utlandet, varför dess text varken har speciell anknytning till Danmark, inte heller är riktad mot speciella intressegrupper i detta rike. Efter källmaterialets vittnesbörd kan endast en - men å andra sidan en nog så allvarlig - kontrovers mellan kyrkan och kung Erik föras tillbaka till året 1245.

Sommaren detta år tvingades Roskildebiskopen, vilken tillika var kungens kansler, att gå i landsflykt efter att ha kommit i onåd hos kungen. Biskopen, Niels Stigsen, ska enligt kungen ha trakterat efter hans liv, rike och gods. Enligt ”Lundaårsboken” för år 1245 påpekas däremot att biskopen inte flydde men väl förjagades från sitt stift. Hur det nu än är med denna sak blev resultatet bl.a. att kungen började beslagta vissa av Roskildebiskopens egendomar, däribland Köpenhamn med borgen Havn. År 1249 härjades dock denna borg och stad av lybeckarnas krigståg. Året innan hade kungen börjat få bekymmer med ytterligare en av kyrkans tjänare, domprosten i Lund Jacob Erlandsen. När Roskildebiskopen Niels Stigsen dog år 1249, blev frågan om biskopsstolens besättande aktuell. Att just Jacob Erlandsen kom att bli den utkorade, i strid med kungens egen kandidat, stärkte inte eventuella försoningssträvanden mellan kung och kyrka.

Jacob Erlandsen vistades åren 1247 och 1249-50 vid kurian i Rom. Med stor sannolikhet var det därför påven som avgjorde biskopsvalet i Roskilde. Kungens känslor över valutgången är lätta att inse. I samband med Jacob Erlandsens hemfärd inträffade emellertid mycket lägligt kungamordet i Slien den 10 augusti 1250. Kungamördaren, kungens bror Abel, verkar snabbt ha accepterat Jacob och Roskildebiskopen har återfått sina egendomar, däribland även Köpenhamn. Jacob Erlandsen hade således genom kung Eriks frånfälle, erhållit en maktposition, från vilken kampen om kyrkans oavhängighet gentemot den världsliga makten kunde föras mera framgångsrikt än tidigare. Detta stämde ytterst väl med den vid denna tid utbredda, allmänna kyrkopolitiken runt om i Europa. Den nyutnämnda Roskildebiskopens omutbara trohet till påven och dennes kyrkopolitik skulle komma att bli ödesdiger för Danmark under lång tid framöver.

I mitten av december 1252 dog ärkebisp Uffe. Dödsfallet inträffade strax innan kung Kristoffer, vilken efterträtt brodern Abel, av just kyrkans överhuvud skulle krönas på juldagen. Biskop Eskil av Slesvig fick nu i stället assistera vid den högtidliga akten. Vid de följande valhandlingarna vid ärkebiskopsvalet uppträdde kungen med anspråk på att få sin man accepterad som ärkebiskop. Därav blev intet. I stället valde valkommissionens tre kapitelbröder med två röster mot en Jacob Erlandsen till ny ärkebiskop. En delegation sändes till påven för att mottaga godkännelse av valet och hemföra ”palliet”, dvs. värdighetstecknet, till den ny kyrklige ledaren. I mellantiden berättar emellertid källorna om skärpta motsättningar mellan Jacob Er-landsen och kung Kristoffer. Kungen led i ett fältslag år 1253 nederlag mot sina brorssöner vid Skelskör på Själland, lyckades fly mot Köpenhamn men möttes här endast av stängda stadsportar. Roskildebiskopen vägrade öppna för rikets regent.