Malmös uppkomst del 5

Kampen om en stad och en borg

Kung Kristoffer hade genom sina mäns agitation förorsakat Jacob Erlandsen ett kännbart nederlag. I augusti 1254 lär han dessutom, enligt kyrkliga källor, vid härens möte i Slesvig ha uttalat våldsamma hotelser mot biskoparnas personer, så också vid ett möte i Vordingborg på Själland år 1255. För att diskutera skyddsåtgärder möttes därför kyrkans män den 5 mars 1256 i Vejle i Jylland. Här bestämdes vilka åtgärder som skulle följas om kungen tillfogade någon biskop kroppsligt våld. Samma dag hade emellertid kungen kallat till riksmöte i Nyborg på Fyn. De kyrkliga ledarna kunde först den 10 mars ansluta till detta möte. I de beskyllningar som kungen nu inför folket överöste ärkebiskopen med möter vi, förutom de tidigare kända stridsämnena, för första gången även andra sådana av mera lokal karaktär. Då agitationen främst var riktad mot Jacob Erlandsens person, rörde de åberopade missförhållandena lokaliteter inom ärkestiftet, dvs. huvudsakligen Skåne, åstadkomna efter april 1254.

Kungen ställde sig i Nyborg frågande inför de byggnads- och befästningsarbeten som ärkebiskopen låtit utföra. Regenten klagade dessutom över att Jacob Erlandsen tillägnat sig rätten till ”forstranden”, en exklusiv kunglig rättighet. Ärkebispen hade även lagt beslag på vrakrätten och uppkrävde tull, han hade anlagt köpstäder trots att detta var kungens rättighet och slutligen uppkrävde han 40-marks böter av bönderna i kyrkans landsbyar och lade här beslag på arvegods där ingen arvinge fanns.

Strax efter mötet i Nyborg möttes åter de stridande, denna gång i Vordingborg. Om detta möte har samtida lundensiska källor följande att berätta:

”Kort tid efter kom de vendiske herrer Borvin, Nils og Jærmer til den herre kongen i Vordingborg; ti frost og is havde hindret dem i at kunne komme straks efter hans første indbydelse. Da ærkebispen hørte dette, drog han sammesteds hen, ti han ønskede, så vidt det stod til ham, at forsone kongens sind, og håbede, at dette let kunde opnås gennem de nævnte herrer, der var hans frænder. Men den herre kongen var ikke mind-re hidsig til sinds denne gang end den forrige, og han rettede i deres nærværelse folgende klager mod ham: … han har bygget tre borge; han har opført en købstad på kirkens grund; han tiltager sig stranden ud for kirkens grund og oppebærer told og vraggods af de pladser, der findes der; han har opkastet sig til dommer i kongens sager; han kræver på kirkens godser retten til 40 marks bøder for sig; han tager i sin tjeneste sådanne kirkens mænd, der er bundne til andre skipæn; han tilstår kirkens mænd frihed for leding ....”.

Mötet i Vordingborg kunde inte ena parterna. Efter ett krigståg tillsammans, kom kung och ärkebiskop till Lund samma år, dvs. sensommaren 1256. Här utsågs en kommission med representanter från båda parter, vilken skulle söka lösa tvisten. Nu möter oss i bevarat källmaterial en detaljerad svarsskrivelse från ärkebiskopen på alla de frågor kungen ställt. Vi ska nedan relatera punkterna som berör borgar, vrakrätt, forstrand, köpstad och böter:

”11. Han har bygget tre borge. - Svar: Vi har ingen borg bygget, men vi har, således som vi på tro og love er pligtige til, stræbt at vedligeholde og forbedre de huse, vi har modtaget fra tidligere tid, hvad der ingen volder men uden dem, der drives af nag til kirken.

12. Hermed er også det punkt afgjort, at han opfører en købstad. Ti prælaterne er forpligtede til at styre kirkens ejendomme således, at de lægger vind på at leve ikke ved at plyndre og tynge de fattige, men ved at skaffe sig retmæssige indtægter.

13. Han tilriver sig forstranden og kræver told og vragret deraf. - Svar: Efter god gammel hævd er det Lundekirkens ret at nyde sådant, hvor dens egen grund når ud til havet, men denne ret er bleven den frarøvet ved kongens fogeders hensynsløshed. Derfor mener vi, at disse med rette er ramte af bandlysnings dom. Kirken kan altså ikke siges at tilrive sig, hvad den med rette ejer.

15. Han tiltager sig de 40 marks sager. - Svar: Overfor kirkens landboer mener han at have ret hertil, navnlig da, hvor hele byen er kirkens. Dette kan gælde for svar på mangt og meget.”

Knappt hade emellertid kommissionen börjat sitt arbete förrän drottning Margrete och hennes fader Sambir, hertig av Pommern. lyckades uppnå medling och försoning ”i den grad, at ikke et eneste punkt syntes at blive tilovers til yderligere klagemål”, som lundakällorna skriver. Säg emellertid den vänskap som varar för evigt! I april 1257 blossade stridigheterna åter upp, nu med delvis nya och färska anklagelser från kungens sida. Kungen tog sig friheten på landstinget i Lund att fråntaga kyrkan alla de privilegier och friheter som tidigare var skänkta av rikets kungar samt klargjorde att alla ärkebiskopens riddare och andra män inom 14 dagar inför kungen skulle svära tjänsteed. Jacob Erlandsen hade åter lidit nederlag.

I början av sommaren 1257 försökte Birger Jarl av Sverige medla i konflikten. Detta skedde vid mötet i Fjällgime och Ettarp i Halland. Av ärkebispens svar framgår att det återigen var bl.a. frågorna om rätten till vrak och danefä (herrelöst gods) på kyrkans grund och jord som var aktuella. Däremot återfinnes inte längre frågan om en köpstads anläggande, i varje fall inte i klartext. Mötet slutade i total oenighet.

Därmed är vi framme vid det sista utförligt bevarade inlägget i striden. Kungen har tillskrivit ärkebiskopen och begärt svar på ett flertal frågor. Dessa är följande:

1. Om ärkebiskopens män.
2. Om vrakrätt i Halland och Skåne.
3. Om danefä.
4. Om 40 marks saker.
5. Om kyrkor och regelbundna prebenden.
6. Om kungens män, deras orättvisa betungande.
7. Om att han förbjuder biskopens köpstäder att tjäna kungen.
8. Om att hindra leding och mycket annat.
9. Om att han i Nyborg lovat vara landet god och huld.
10. Om skrå.

Jacob Erlandsen svarar bl.a. följande: ”Svaret på det forste punkt lyder så: ..... Derfor plejer vi også at bemande de bispelige skibe med vore mænd, og selv er de vante til at bære denne byrde for egen regning og på egen bekostning, hvad de ikke vilde gøre, hvis det var andre, og ikke os, der stundom med grund kunde fritage dem for den. Dertil kommer, at Lundekirken på flere steder, ja på mange, har verdslig domsret, og på disse steder må der alltid være nogle tilstede, der kan sidde til doms. Den ejer også faste borge, som på grund af den uafbrudte fare for fjendtligt indfald kræver værn og besætting ...

Till det andet punkt siger vi: Overalt hvor kirken har ejendomme, der ligger ud til havet, ejer den efter vor mening også kysten, der på folkesproget hedder forstrand, og har ret til alt, hvad der skyller op på denne kyst, og som hedder vrag, uanset, at det hist og her holdes anderledes på grund af de mænds ligegyldighed, hvem vore rettigheder har været overladte. På det tredje og fjerde punkt svarer vi, at i byer og på steder, hvor vi helt og fuldt ejer verdslig doms-magt, der har ifølge god gammel hævd kirken ret til danefæ og til 40 marks sager, nemlig hærværk, mand-drab og fredsbrud ....

Til det sjette og syvende punkt siger vi, at om nogen uretmæssig stævning af borgerne i Trelleborg har vi intet hørt; men hvis en sådan muligvis af en eller anden grund en gang skulde have fundet sted, da vil vi, så vidt det står til os, bringe alt tilbage i lovmæs-sig og tilbørlig stand. Og Eders mænd så vel som enhver som helst anden tager vi os vel i agt for at tynge med urette; nej, sandt at sige vilde vi hellere selv tage byrder på os end lægge dem på andre. Men om nogen finder, at forfølgelsen eller udførelsen af vor ret falder tungt på dem, så har vi over os en kirkelig dommer, for hvem han mere passende kunde fremsætte sin klage.”

Sammanfattningsvis kan konstateras att kungen anklagat ärkebispen för att ha lagt under sig delar av kungligt s.k. "regale", dvs. egendomsrätt. Hela tiden har det varit frågan om hätska utfall mot Jacob Erlandsens person, dvs. anklagelseakternas innehåll bör anspela på den tid Jacob Erlandsen varit kyrkans överhuvud, således tiden från år 1254. I varje fall torde det vara helt klart att intet av stridspunkterna kan föras tillbaka till Valdemar Sejrs tid, dvs. före år 1241. Under denne kung verkar nämligen relationerna mellan kung och kyrka ha varit fria från större orosmoment och tvedräkt.

 

Den äldsta borgen i Malmö är Flynderborg. Borgen om-talas bl.a. i samband med Skånes pantsättningen till tyskar på 1360-talen. På 1510-talet rev man ner plankor-na vid Flynderborg men det stora, runda tegeltornet försvann först troligtvis under 1660-talet. Tornet finns avbildat på kopparsticket av Karl X Gustavs intåg i Malmö år 1658.

Kartan ovan, gjord av författaren, är en sammanställning av bebyggelsesituationen utifrån 1600-talets kartor. Den runda vallgraven finns dock inget belägg för i bevarat kartmaterial. Vallgraven bör emellertid ha liknat den nästan samtida vallgrav som omger Skanörs borg, en borg som också låg ute på stranden.