Bildknapp Tillbaka
Malmöhistoria i Malmö Magasinet

Bildtext: Slottsmöllan i Malmö byggdes 1850. Här huserar Slottsmöllans vänner.
Foto: Sven Rosborn.

När möllaren bombades
Av Sven Rosborn

Jag fick för en tid sedan ett brev från slottsmölleföreningen i Malmö. Detta är en av stadens många kulturhistoriska sammanslutningar med entusiaster som vill värna om vår stads historia. Jag tillägnar denna artikel möllemänniskornas slit och hängivenhet - artikeln handlar om konsten att tämja naturens krafter.

Det har genom Malmös åttahundraåriga historia funnits många olika typer av möllor i och direkt utanför staden. Äldsta omnämnandet är en vattenmölla som låg ute vid Segeå. I dag finns en golfbana på platsen, strax öster om Lundamotorvägens överfart av ån. Innan golfdyrkarna kom dit var jag och påtade i marken och fann också rester efter ärkebiskopens mölla från 1400-talet. Denna kan ha varit en enklare vattenmölla, en skvalta. Skvaltorna hade en vertikal drivaxel, till skillnad från de större vars hjul drevs av horisontala axlar. I Skåne fanns skvaltor i alla större vattendrag. I min släkts socken Hörja i Göinge har man vid inventering hittat inte mindre än ett femtiotal lämningar efter skvaltor - bara i en socken!

Troligtvis var det två sådana skvaltor som man på 1770-talet ville bygga i den bäck som från Källängen vid S:t Johannes kyrka rann ner över Triangeln och via Kaptensgatan ut i Rörsjön. Kanske har det också varit en sådan skvalta som omtalas på 1500-talet, troligtvis i Korrebäcken som från Pildammen rann ut i Hästängen bakom slottet Malmöhus.

Nu var det ingen vanlig mölla som låg här ute, vid nuvarande Aqua Kul. Här tillverkades i början av 1500-talet krutet till Malmös kanoner. I en speciell del av tillverkningsprocessen skulle det blivande krutet söndermalas, ett nog så explosivt arbete. Dessutom skulle det sjudas i brännvin. Ja, ni läste rätt. Så står det i en instruktion för kruttillverkning från 1520-talets Malmö. Onykterhet och krutmalning! Inte undra på att verksamheten låg långt utanför den dåtida staden!

Så var det ju det här med vindmöllorna. På 1500-talet omtalas de många möllorna utanför Söderport. Porten låg vid Gustav Adolfs torg och härifrån ledde en landsväg upp till Triangeln. Vid Triangeln började en stor åkermark som hade det passande namnet Möllevången. Häruppe fanns en vid utsikt och här blåste det alltid. Speciellt i området mellan Triangelns köpcentra och Stadshuset fanns många möllor. Fortfarande bär en av gatorna namnet Mjölnaregatan. Här låg de alltså, Malmös många stubbamöllor. En stubbamölla hade ett litet trähus som kunde snurras kring en grov trästolpe eller stubbe. Till skillnad från de senare "holländarna" vreds alltså hela möllan mot vinden.

Mjölnarna var ett segt och vindpinat släkte. Malmös mjölnare bodde i slutet av medeltiden inne i staden, invid just Söderport. Man ville ju ha nära till arbetsplatsen. På 1600-talet flyttades en del stubbamöllor närmare staden. Dessa sattes på de höga försvarsvallar som man kastat upp. En av dessa historiska stubbamöllor från Malmö vall finns kvar än i dag. Den står numera tyvärr undanskymd ute vid Bejers park.

På 1800-talet blev det populärt att bygga "holländare"-möllor i Skåne. På de svart-vita holländarna vred man endast toppen när vingarna skulle upp mot vinden. Idén hämtades från Holland och via Göteborg spred den sig söderut. År 1849 brann stubbamöllan vid Malmöhus ner. Istället uppförde man den nuvarande Slottsmöllan. Den siste mjölnaren försvann i början av 1940-talet. Enligt uppgift ska han ha beslutat sig för att lägga ner rörelsen för gott när ett bombplan tappade några bomber över Slottsparken. Han kan ha sagt följande: - "Ska fan vara möllare i Malmö. Först tar de bort vinden genom att bygga höghusen vid Ribersborg, sedan släpper de bomber!"