Bildknapp Tillbaka
Malmöhistoria i Malmö Magasinet

Davidhallsbron i början av 1900-talet. En nostalgisk stadsbild med gammal telefonkur, elektrisk spårvagn och liten parvel som drar en stor kärra. Men nere i kanalkanten ses också ett stort rör sticka fram.

Vårlukter från kanalen
Av Sven Rosborn

Malmö kanal, en tillgång för staden som värmer i hjärtat. Folk sitter vid vattnet både i Kungsparken, vid det nya Södertull och på andra platser. Annat var det för hundra år sedan. Då var kanalen inget att vara stolt över. Det fanns faktiskt krafter i slutet av 1800-talet som ville att man skulle fylla igen kanalen. Tack och lov blev detta alldeles för dyrt och av tokiga planer blev intet.

Orsaken till allt pratet om att göra kanalen till historia var "Stanken". Och det var minsann en odör som gör det berättigat att markera företeelsen med stort S. På våren steg dofterna ur sin vinterdvala och gav området invid kanalbankarna sitt speciella kännetecken, av folkhumorn döpt till parfymen "Eau de canal". Hör bara vad ett ögonvittne berättar i maj 1901:

"För dem som i går afton besökte den nu i sin härligaste skrud stående Kungsparken, företogo de mefitiska ångorna från den bredvid liggande kanalen en stor del af den njutning, som eljest en vacker sommarafton i parken har i så rikt mått att erbjuda. Stod man på bron som förbinder Kungsparken med den nya Slottsparken, kunde man få bevittna, hurusom från bottnen af kanalen stora sumpgasbubblor med ett porlande ljud stego upp till ytan och sprungo sönder, färgande det tjocka, gråa vattnet svart och spridande de obehagligaste dunster."

Varför var vattnet så här? Helt enkelt därför att alla innerstadens kloaker mynnade ut i detta stora avstjälpningsdike. Man vill ju inte ens tänka tanken på det dåtida vatteninnehållet. Hoppas ni inte sitter och äter när ni läser detta! För exakt hundra år sedan talades det varmt för att anlägga en stor avloppsledning parallellt med kanalen. I denna skulle allt avlopp samlas upp. Var skulle innehållet sedan ta vägen? Givetvis genom självtryck rakt ut i Öresund. Skulle det bli högvatten i sundet kunde man ha något mekaniskt hjälpmedel till att pumpa ut vattnet med sitt onämnbara innehåll. Någon rening var det givetvis inte frågan om.

Redan 1897 hade man slagit kloka huvuden ihop och kommit med en till synes brilliant lösning på "Stanken". Man grävde helt enkelt en ny kanal från Slottsmöllan ut till Öresund vid den s.k. Turbinen. Den stora mängden uppgrävd jord användes samtidigt till att höja den s.k. Hästängen där vi idag har Slottsparken. För att få fart på kanalvattnet byggdes en vindmölla som drev en turbin. Än i dag kallas platsen väster om museet för just Turbinen. Vid blåst kunde nu Malmö stad med vindkraft bli kvitt sitt avfall, trodde man! Stanken låg dock fortfarande kvar som en dimma i city. Utloppet vid Turbinen var den kanalsträcka, som, numera förlängd, går förbi BO01-området. Man får sannerligen vara glad för att vattnet här i dag inte är av samma kvalitet som för ett sekel sedan.