Trelleborgs uppkomst

Trelleborg omtalas som stad första gången år 1257, varvid det framgår att staden vid denna tid var i ärkebiskopens ägo. Hur gammal är då staden? Något säkert svar kan i dag inte ges, men dess grundläggning kan åtminstone föras ned en bra bit före 1240-talet. Nedan kommer beläggen för denna datering att påvisas, bl.a. genom att åberopa källmaterial som tidigare inte använts vid klargörandet av stadens ålder. Detta material handlar om franciskanerklostrets ålder men också om S:t Nicolaikyrkans konsthistoriska datering och kyrkobyggnadens relation till angränsande sockenkyrkor.

Låt mig börja med stadskyrkan S:t Nicolai. Som jag påvisat i "Den skånska historien. Vikingarna" återfinns det alltid en kyrka i direkt anslutning till Harald Blåtands s.k. "trelleborgar", borgar som kungen uppförde under andra hälften av 970-talet. Dessa kyrkor har med stor sannolikhet tjänstgjort som garnisonskyrkor, vilket är logiskt då kungen införde kristendomen i sitt nyerövrade rike. I Trelleborg ligger S:t Nicolai kyrka på exakt rätt plats i jämförelse med övriga "trelleborgskyrkor", dvs. strax utanför vallen invid en av borgens fyra väderstrecksportar. Av bevarade äldre historiska källor för vissa av dessa borgkyrkor framgår det att de varit vigda till helgonet S:t Clemens. Trelleborgs medeltida stadskyrka är dock känd som varande i S:t Nicolaus beskydd. Det är emellertid inte speciellt ovanligt att kyrkor under medeltiden har skiftat namn i samband med att en äldre kyrkbyggnad på platsen ersatts av en nyare. Exempel på detta är t.ex. Malmö S:t Petri och Pauli som innan den nya kyrkan uppfördes på 1310-talet hade S:t Nicolaus som huvudhelgon.

En logisk tidpunkt för namnskiftet i Trelleborg bör ha varit när man, troligtvis i början av 1200-talet, uppförde den medeltida stadskyrka som stod fram till 1800-talet. S:t Nicolaus var ju de sjöfarandes helgon och som sådan mycket populär i de under 1200-talet framväxande nordiska kuststäderna. S:t Nicolai kyrkobyggnad i Trelleborg finns upptagen i den genomgång av medeltida valvslageri som konsthistorikern Monica Rydbeck gav ut år 1943. Hon noterar att kyrkans valv har mycket nära likheter med de valv som slogs i Lunds domkyrka efter den katastrofala branden år 1234. Hon skriver bl.a.:

"De rent romanska formerna ifråga om fönster o.d. ha sitt intresse i sammanhang därmed, att de med byggnaden samtida valven vila på svickelkolonnetter av ungefär likadan typ som i Lund. Ribborna äro vidare treklöverformiga i genomskärning, och sköldbågarna markeras av rundstavar. Man skulle snarare vilja räkna Trelleborgsvalven till de äldre exemplen på typen i fråga."

Vid sin fortsatta genomgång av det skånska materialet konstateras följande om Trelleborgsvalven i förhållande till Ystads klosterkyrka från 1267:

"Om man tar i beaktande de rent romanska formerna, som Trelleborgs-
kyrkan företedde och jämför därmed de mera avancerade båg- och fönsterformer, som karakteriserar den troligen på 1260-talet uppförda Petrikyrkan i Ystad, skulle man vilja draga den slutsatsen, att Trelleborgskyrkan är något äldre än denna ...".

År 1977 kom Rikard Holmberg ut med sin bok "Den skånska Öresundskustens medeltid". I denna finns en intressant analys över byggnadsmaterialet i de olika medeltidskyrkorna på Söderslätt. Endast två kyrkor, båda i direkt anslutning till Trelleborg har tegelmurverk, övriga är uppbyggda av natursten. Varför denna begränsning av tidiga tegelkyrkor till enbart området runt Trelleborg?

Svaret kanske ges utifrån den byggnadsarkeologiska undersökning som genomförts i Maglarps gamla kyrka. Denna kyrka kan dateras till 1100-talets slut med främre gräns runt 1200. Vid uppförandet av koret och kyrkans norra murar har man använt sig av tegel som magrats med chamotte, dvs. med sönderslagen keramisk produktion. Dessutom visar tegelanalyser att teglet slagits i många olika formar och att lerorna tagits från tre-fyra olika platser. Här finns således bevisligen starka indikationer på en omfattande och organiserad tegelproduktion som definitivt inte härstammar från enbart den lokala platsen. Det är svårt att inte förlägga detta produktionscentra till just Trelleborgs stadskyrka. Genom etableringen av en byggnadshytta för tegeltillverkning i denna stad har man också kunnat distribuera till de direkt angränsande kyrkobyggena. Det är därför högst sannolikt att uppförandet av den större stadskyrkan i tegel Trelleborg tillhör samma period som uppförandet av Maglarps kyrka.

Studien ovan visar att vi bör förlägga Trelleborgs tillkomst till 1200-talets första hälft, inte osannolikt till dess första kvartal. Om vi nu kastar blickarna på stadens medeltida franciskanerkloster får vi ytterligare belägg för denna datering. Allmänt har man nämligen antagit att klostret grundats året 1267 men detta kan svårligen stämma om man går på djupet i källmaterialet. Klostrets tillkomst måste ligga tidigare.

Det är genom 1500-tals munken Peder Olsen som vi kan inhämta uppgiften om att francikanerklostret i Trelleborg invigdes år 1267. I samband med grundandet gav lundakaniken Cato en tomt till klostret. Uppgiften om klosteretableringen var emellertid osäker redan för Peder på 1500-talet. Han berättar nämligen i samma skrift om att en annan, av honom granskad källa omtalar årtalet 1247 som instiftardatum. Trots detta har man i äldre stadstopografisk litteratur velat se årtalet 1267 som det riktiga, även om forskaren Harald Lindal menade att de romerska siffrorna MCCXLVII lätt kan ha blivit omkastade till MCCLXVII.

Låt oss nu betrakta de politiska förhållandena under 1250-60-talen. Då framstår årtalet 1267 som orimligt, ja faktisk som helt osannolikt. Situationen är denna:

År 1259 fängslades ärkebiskop Jacob Erlandsen av Lund av den danske kungen Kristoffer. Händelsen blev en klimax på de stridigheter som rasat mellan kyrkan och kungamakten under ett halvt decennium. Enligt den s.k. Vejlekonstitutionen från år 1256 skulle interdikt omedelbart träda i kraft i Danmark om kyrkans överhetspersoner hotades till livet. Interdikt var kyrkans hårdaste kampmedel mot den världsliga makten. Så länge interdikt var lagt, fick inga religiösa handlingar förrättas. Alla mässor var inställda, likaså alla begravningar etc. I ett samhälle som var så genomsyrat av religionen som det medeltida var detta ett stort avbräck som satte hård press på kungen och det världsliga styret. Vad det gäller interdiktet år 1259 vet man att detta kom att efterlevas med full kraft i Lunds stift och i delar av Roskilde stift.

Ärkebiskopen lyckades efter en tid i fångenskap att fly till sin borg Hammershus på Bornholm. Härifrån begav han sig år 1265 till kurian i Rom för att inför påven rentvå sig från de kungliga beskyllningar. Dessa kungliga anklagelser hade nämligen fått påven ovänligt inställd till sin egen lundensiske ärkebiskop. Påven lät efter samtal med Jakob Erlandsen utsända en legat, ett personligt sändebud, till Danmark, vilken var på plats år 1266. De kungliga ville emellertid inte möta till förhandlingar varför legaten i påvens namn helt dömde till kyrkan och ärkebiskopens förmån. Domen blev hård. Kungen och drottningen lystes i bann; hela landet lades under förnyat interdikt. Alla kyrkliga ordnarna hade att efterleva interdiktet, biskopar som inte gjorde det bannlystes.

Påven underkände en senare appellation från kungen och vidhöll den hårda linjen. Först år 1274 löstes Danmark från interdiktet. Franciskanerordens trohet till ärkebiskop Jacob Erlandsen är säkert belagd. År 1258 anhöll ärkebiskopen dessutom själv hos påven att få nedlägga sitt ämbete och ingå i ordnen; han uttryckte också en önskan om att en gång få bli begravd i en av ordnens kyrkor. Dessa fakta, dvs. interdikten samt franciskanernas lojalitet mot ärkebiskopen, har aldrig tidigare beaktats när man diskuterat Trelleborgs franciskanerklosters tillkomst. Under striden 1259-1274 lades två gånger interdikt över Danmark, dels år 1259, dels förnyat med ytterst kraftfull påvlig makt åren 1266-74. Att franciskanerna i själva ärkestiftet och i ärkebiskopens egen stad Trelleborg, en stad som den danske kungen genom hemgift till svenska kronan år 1260 försökte frånta kyrkan, skulle ha påbörjat ett klosterbygge i strid mot påvens beslut är helt enkelt fullständigt otänkbart.

Detta blir så mycket tydligare när man beaktar att franciskanernas eget s.k. provinsialkoncilium år 1266 p.g.a. striden mellan kung och ärkebiskop tvingades förläggas utanför Norden, till Kiel. Detta är den enda gång ett sådant viktigt möte mellan alla Nordens klosterabbotar inte avhållits i Norden. Dessa provincialkonciler var alltså franciskanernas återkommande möten för provinsen Dacia, dvs. för Skandinavien. Om den politiska situationen således visar att årtalet 1267 är fullständigt omöjligt som instiftareår för Trelleborgsklostret kan en studie av när dessa möten hölls också i allra högsta grad tydliggöra att detta är fel år. Även här har ingen tidigare forskare märkligt nog beaktat faktamaterialet.

Åren 1278, 1321 och 1350 hölls provincialkapitel i Trelleborg. Motsvarande år för klosterabbotarnas möten i Ystads franciskanerkloster är åren 1290, 1314 och 1339. Även för Ystad franciskanerkloster nämns årtalet 1267 som instiftareår, men också här nämns ett alternativt år, nämligen år 1258, dvs. ett år före ärkebiskopens fängslande. Detta år måste därför vara det rätta med tanke på den ovan beskrivna politiska situationen.

Självklart måste det för ett nytt kloster ha förflutit en viss tid innan ett så omfattande stormöte som ett provincialkapitel har kunnat hållas inom klostrets murar. Om vi sammanställer statistiken över hur lång tid det förflöt mellan grundaråret och det första provincialkapitlet i respektive kloster i Danmark framträder en mycket tydlig bild. I tabellen nedan har jag angivit tiden mellan de olika klostrens grundläggningstid och de år då man i respektive kloster samlades till provinsialkoncilier för första gången. Endast kloster grundade på 1200-talet har medtagits. Det ska noteras att Horsens kloster ej är inlagt då man inte med säkerhet vet när detta kloster instiftades.

Skånes historia
Bildknappen Tillbaka

För Trelleborgs vidkommande har angivits dels året 1247 (Trelleborg 1), dels året 1267 (Trelleborg 2). Det kan då konstateras att av de 13 klostren faller endast ett ur mönstret, nämligen Trelleborgsvarianten år 1267. Årtalet 1267 för Trelleborg passar över huvud taget inte in i mönstret. Redan elva år efter instiftandet skulle här ha hållits ett provincialkoncilium! Förutsätter man emellertid att årtalet 1247 är det riktiga (Trelleborg 1), överens-
stämmer bilden helt med övriga danska franciskanerkloster.

Ovan har alltså, med beaktande av helt nya infallsvinklar utifrån fakta-
materialet, erhållits en svårantastbar, ny datering av Trelleborgs franciskanerkloster till året 1247. Detta måste i sin tur betyda att staden Trelleborg är betydligt äldre än detta år. Franciskanerna var nämligen tiggarmunkar som hade sin utkomst helt från allmosor. Deras kloster återfinns därför alltid inom de medeltida städerna. Självklart måste en stad ha existerat under så lång tid att det hunnit växa upp ett befolknings-
underlag och med det en ekonomisk bas för rörelsens tiggeriverksamhet. Trelleborgs stadsetablering kan därför inte ha skett på 1240-talet utan långt dessförinnan.

Synpunkter har framkastats att Trelleborg inte skulle kunna ha existerat vid tidpunkten för den s.k. "Kung Valdemars Jordebog" ca 1230 eftersom staden inte omtalas i listan. Utelämnandet av Trelleborg i denna kungliga skattelista är emellertid fullt logiskt eftersom staden har varit i ärkebiskopens ägo. Detta ägoförhållande är säkert belagt i ett brev från år 1257, det äldsta bevarade brev som också omtalar borgare i Trelleborg. Inte heller staden Åhus, som bevisligen existerade vid tiden för Jordebogens tillkomst, finns med i skattelistan, helt enkelt därför att också denna stad låg under ärkebiskopen.

Som tidigare nämnts bör det faktum att ärkebiskopen i början av 1200-talet ägde två kuststäder i Skåne utgå från kommunikationstrategiska orsaker. För fallet med Åhus har den uppkomna situationen med överhöghet över Sveriges ärkebiskop rimligyvis gjort att det varit viktigt att skapa snabba och säkra förbindelser sjövägen från ärkestiftsstaden Lund till Uppsala. I fallet Trelleborg finns all anledning att anta att en fastare form av bebyggelse funnits vid stranden redan under slutet av 1100-talet. Bebyggelsen kan ha kommit i kyrkans ägo som en logiskt följ av att ärkebiskopen vid denna tid av kungen fick tre härader på Bornholm och här började anlägga sin fasta borg Hammershus. Visserligen har denna borgs äldsta byggnadshistoria daterats till 1200-talets mitt men detta stämmer inte. Murarna i Hammershus kärntorn nedre delar samt i dess inre skyddsmur är nämligen helt uppförd av natursten, medan det stora omgivande förborgsområdet uppförts av tegel. Att anta att ärkebiskopens stora borg skulle ha blivit uppförd av natursten under 1200-talet vid en tidpunkt då teglet totalt slagit igenom som byggnadsmaterial är helt ologiskt. I jämförelse med Åhus borg är Hammershus centralborg uppförd under samma tid, alltså under 1100-talets andra hälft.

Om man snabbt vill färdas från Lund till Hammershus har den närmaste landvägen gått rakt ner till Trelleborg. Vägen Lund - Ystad är betydligt längre och har dessutom så sent som på 1600-talet gått fram genom tämligen svårforcerad terräng och stora skogar. Med Åhus uppkomst har ärkebiskopen säkrat förbindelseleden norrut mot sina intressen i Sverige och Estland; med Trelleborgs och Hammershus uppkomst har han säkrat förbindelserna med sina största landdomäner inom sitt eget stift, nämligen på Bornholm.