Du kan koppla in den speciella kulturlandskapskartan här.

Blekinge är ett litet landskap med ett skogigt gränsområde mot Småland i norr, en bördig kustbygd och en, speciellt i östra delen av landskapet, betydande skärgård med mängder av öar. Från Sölvesborg, vid gränsen till Skåne, har en viktig, troligtvis urgammal landsväg, gått rakt norrut till de tättbebyggda områdena vid Växjötrakten i södra Småland. Innan det svenska riket vuxit sig så starkt under medeltiden att man kunnat börja hävda Kalmar som Smålands utskeppningshamn, har utskeppningsvägen säkert gått över Sölvesborg.

Borgen finns belagd från 1300-talet men har föregåtts av en äldre, medeltida anläggning. "Silverborgen" kan ha fått sitt namn efter den ut- och inskeppningsskatt som den danske kungen här rimligtvis kunnat lägga på varor till och från Småland. Områdets betydelse för den danske kungen fram i medeltiden belyses av det faktum att troligtvis kung Erik Menved här i början av 1300-talet lät bygga ett nytt försvarstorn i tegel, likvärdigt med riksborgen i Helsingborg. Så sent som runt 1500 ingick denna borg som den östligaste orten bland de återkommande resmålen på de danska kungarnas kontinuerliga inspektionsturer genom Skåne, Halland och Blekinge. Att övriga Blekinge inte omfattades kan tolkas som att östra Blekinge haft en äldre särställning.

Att området vid Sölvesborg haft en speciell betydelse redan före vikingatiden framskymtar kanske i det faktum att landskapets fem äldsta runstenar finns koncentrerade i denna bygd. Dessa runstenar har svårtydda texter som vållat huvudbry för många forskare. Några har i modern tid velat se en förklaring i folkvandringarna i Europa runt 500 e.Kr. Bl.a. skulle det av äldre historieskrivare omtalade folket "erulerna" slagit sig ner här. Att ett mansnamn "Hathuwolf" återfinns på tre stenar skulle tyda på en högt uppsatt ledare, kanske en kung. Dessa tolkningar är givetvis omöjliga att kunna bekräfta och får därmed tagas med stor källkritisk skepsis.

Blekinge omtalas redan i den resebeskrivning som handelsmannen Wulfstan berättade för kung Alfred i England ca 870 e.Kr. Wulstan berättade hur han seglade från staden Hedeby vid Jylland till Truso i nuvarande Polen på sju dygn:

"Så hade vi Bornholm till babord och de har deras egen kung. Så efter Bornholm hade vi de länder som heter först Blekinge (Blecingaeg), Möre, Öland och Gotland till babord och dessa länder tillhör svearna (Sweon)".

Om biskop Egino och blekingarna berättar Adam av Bremen ca 1070 följande:

"Sålunda vann denne man för Kristus många folkstammar, som ännu var hängivna åt avgudsdyrkan, framför allt det vilda folkslag som kallas blekingar samt de som bor på ön Holm (Bornholm), granne till götarna. När de hörde hans predikan, sägs de alla ha rörts till tårar och visat ånger över sin villfarelse på så sätt att de genast slog sönder sina gudabilder och självmant tävlade om att bli döpta. Sedan kastade de sina skatter och allt vad de hade för biskopens fötter och bad ivrigt att han skulle värdigas ta emot det. Men biskopen avböjde detta och uppmanade dem att för dessa pengar bygga nya kyrkor, mätta de behövande och friköpa fångar, som det finns många av i dessa trakter."

De medeltida kyrkorna ligger samlade tätt utmed kusten. Dessa kustbygder har givetvis varit speciellt hotade från havet. Om krigshandlingar till sjöss vid den blekingska kusten under vikingatid finns emellertid endast en källa, runstenen vid Ny Larsker kyrka på Bornholm. Den berättar att "Kåbe(?)-Sven reste denna sten efter sin son Böse, en velbyrdig dreng, som blev dräpt i kampen vid Utlänga. Gud Herren och sankt Michal hjälpe hans ande." Utlängan är blekingekustens yttersta ö i öster. Detta slag kännes tyvärr endast från denna runsten.

För att skydda sig från fientliga överrumplingar från havet har man i östra delen av Blekinges skärgård anlagt ett flertal vattenspärrar. Dessa består av långa pålar som i mängd bankats ner i viktiga farleder mellan öarna. Behovet för dylika skydd verkar ha varit stort under perioden ca 1000 och in i 1100-talet.

Att läsa mer:
Hallencreutz & Johannesson & Nyberg & Piltz: Adam av Bremen. 1994.
Ottar og Wulfstan - to rejsebeskrivelser fra vikingetiden. 1983.