Dalarna har endast runt ett tusental fasta fornlämningar vilket jämfört med centralområdena runt t.ex. Mälaren är mycket litet. Detta visar att området under forntiden varit ett randområde. Dock har det varit en värdefull tillgång i det tidiga sveariket med tanke på de rika järnfyndigheter som fanns här och som nyttjats redan under forntiden.

Under vikingatiden verkar den mänskliga aktiviteter i landskapet öka väsentligt jämfört med tidigare perioder av forntiden. I första hand är det den bördiga bygden runt Siljan som blir en naturligt område med utökad befolkning. Den stora sjön gör det lätt att via skepp nå de olika bygderna runt vattnet. En intressant relikt från denna vikingatida sjöfart är kyrkobåtarna som med sina särpräglade former har haft kvar mycket av vikingatidens skeppsbyggnadskonst och dess formspråk upp i modern tid.

Förutom Siljansbygden är det också på Tunaslätten och i vissa områden utmed Västerdalsälven, främst i Järna socken, som man finner en rik vikingatida bygd. Framställningen av järn har givetvis varit omfattande. Det verkar som om själva framställningen gjort vid de mindre skogssjöarna i säsongsmässiga bebyggelser, s.k. "järnbodar". Dessa kan eventuellt ses som en tidig variant av "fäbodssystemet". Järnet forslades sedan ner i bygderna för vidare transport nedåt älvdalarna till sveariket. Under vikingatiden har det varit järn och skinn som varit de mest attraktiva varorna för sveakungarna att utvinna ur detta randområde.

Dalarna bar tidigt namnet "Järnbäraland". I den tidiga Sverresagan och Saxo Grammaticus, båda från sent 1100-tal, berättas om detta område. Kung Sverre av Norge reste året 1177 via Ekshärad i Värmland och Malung i Dalarna till Järnbäraland, som då fortfarande var hedniskt och löd under sveakungen. Det finns en stark koncentration av tidiga slaggförekomster i nordvästra Siljanområdet. Här ligger Sollerön som en strategisk position. På ön finns också många minnesmärken från denna tidiga period av järnproduktion.