Dalsland är ett randområde mellan den stora sjön Vänern i öster och havet i väster, mellan det vikingatida och till Norge/Danmark hörande Bohuslän och en av göternas större bygder runt Vänern med Västergötland i centrum. Jämfört med de vikingatida centralbygderna är fornlämningsbeståndet därför av förklarliga skäl inte i samma omfattning. Därmed inte sagt att det arkeologiska materialet inte är intressant. Ofta kan det vara spännande att se olika tendenser i t.ex. gravskick, bebyggelse, fyndsammansättning i just randområdena. Varifrån påverkades t.ex. de människor som en gång bodde här? Vilka kontakter utåt hade man? Vad producerade man för eventuell distanshandel?

Etnologerna har tidigt konstaterat att det äldre Sverige delades i en diagonal gräns, den s.k. fäbodgränsen, från Bohuslän snett upp mot öster. Fäbodsystemet finns i områden med stora marker som inte nyttjats för odling. Denna gräns skär igenom Dalsland. I landskapets norra del finns därför mycket få fornlämningar medan bosättningsspåren är desto fler i den södra delen.

Förutom gravfält som tydliga fornlämningar i kulturlandskapet finns också ett större antal fornborgar. Dalsland har ca 24 stycken. Fornborgar anses ha varit en form av passivt bygdeförsvar där befolkningen kunde få skydd när anfall hotade. I angränsande landskap Värmland finns utmed Vänern åtskilliga fornborgar, daterade till 500-600-talen. Under denna epok vet man från inte minst skriftligt källmaterial att det utvecklades ett stort maktcentra kring södra delen av Oslofjorden, en maktstruktur som också måste ha påverkat både Dalsland och Värmland.