Gravfältet på Ön

Vikingarnas landskap

Strax söder om Hedesunda kyrka går Dalälven fram. Tvärs över denna löper en rullstensås i nord-sydlig riktning. Liknande åsar i denna riktning är typiska för landskapsbilden i norra Uppland och Gästrikland. Det är utmed och på åsarna som man finner de större bosättningsspåren från järnåldern.

Just uppe på denna ås har i förhistorisk tid en viktig transportled gått fram. Vid Hedesundafjärden, som skiljer ön från den norra älvstranden, ligger ett stort gravfält. Idag består området av 6 gravhögar och 4 runda stensättningar. I högarnas nederkanter finns s.k. kantrännor som en avslutande gräns på varje hög.

Besökgravfältet digitalt

Gravfältet ligger väster om och mitt för hembygdsgården. Det har tidigare varit betydligt större. Enligt uppgift från 1800-talet ska det ha funnits ett trettiotal gravar i området.

N.J. Ekdahl (1799-1870), en skånsk präst, besökte Ön år 1827. Han fann två gravar så skadade att ögonblicklig utgrävning var nödvändig för att rädda eventuella fynd. Den ena högen gav endast brända människoben. I den andra var fyndrikedomen betydligt större. Den döde hade begravts med sin häst, sitt svärd, sina två lansar med järnspetsar, sin stridsyxa och sköld.

Nere vid stranden till Dalälven finns slaggförekomster. Slagg är en restprodukt efter järnframställning. Liknande slagganhopningar finns på många gravfält och boplatser i Gästrikland, vittnande om en tidig järnframställning i större skala. Det var med stor sannolikhet detta järn som fördes vidare söderut till Mälaren för avyttring bland handelsmän i Birka, Sigtuna och andra handelsplatser. Strax norr om Hedesunda kyrka, vid Ås i norra delen av samhället, finns Gästriklands största slagghög, "Varva backe". Slaggen är s.k. lågteknisk typ vilket ger en trolig datering till järnåldern.

På 1600-talet startades fornminnesinventeringar i Sverige. Gravfälten är omnämnt i dessa. Här berättas också att barnen i kyrkbyn Hedesunda brukade leta efter saker i gravhögarna. De fann både yxor, spadar, svärdfästen och sporrar. När de barn som hittat dessa föremål plötsligt började bli sömnlösa och oroliga - för att inte säga halvgalna - förbjöds gravplundringarna.

Att läsa mer:
*Bellander, Erik: Gästriklands järnåldersbebyggelse.1. Fornlämningar och fynd. Från Gästrikland 1938.
*Fornlämningar, del 2. Markvårdade fornlämningar i Gävleborgs län. Gästrike-Hälsinge Hembygdsförbund 1974.
*Med arkeologen Sverige runt. 1987.