Halland var under lång tid ett gränsområde mellan Sverige, Danmark och Norge. Under 1800-talet utökades landskapets odlade yta med upp till fem gånger varför den nuvarande landskapsbilden väsentligt skiljer sig från gångna tider. Utmed den långa kusten fanns insprängda områden med lättodlade marker medan landskapets inre dominerades av skogsmarker. De många större åar som från Västergötland och Småland letar sig fram till kusten har också varit viktiga bosättningsområden och kommunikationsleder.

Den äldsta uppgiften om Halland har vi från handelsmannen Ottar som ca 870 e.Kr. färdades från Skiringsal nära Oslofjorden söderut till vikingastaden Hedeby på gränsen mellan Jylland och Tyskland. Han berättar följande om sin resa:

"Och han berättade, att han från Skiringsal på fem dagar seglade till den handelsstad, som heter Hedeby. Den ligger mellan venderna, saksarna och anglerna och hör till danerna. Då han seglade därtill från Skiringsal, hade han på babord sida Danmark, på styrbords sida det öppna havet i tre dagar; och så, två dagar innan han kom till Hedeby, hade han på styrbord Jylland och Sillende och många öar. I dessa trakter bodde anglerna innan de kom hit till landet (dvs. till England). Och dessa två dagar hade han på babord de öar som hör till Danmark."

Ottar hade alltså under början av resan Bohuslän och Halland på babord, dvs. öster om sig. Vid Själlands norra kust har han styrt över till Jyllands östra kust. Det råder i Ottars berättelse ingen tvekan om att hela den nuvarande svenska västkusten då tillhörde Danmark. Det är emellertid viktigt att notera att ordet "Danmark" vid denna tid inte behöver ha betytt det "sammanhängande riket" Danmark. I andra källor omtalas t.ex. syddaner, östdaner och norddaner. Danmark kan således vara ett begrepp för det landområde där folkslaget danerna bodde under olika, samtida kungar.

Vad det gäller de två nordliga större åarna i halland, dvs. Viskan och Ätran, rinner dessa upp i södra Västergötland nära intill varandra. I detta område finns ett större antal av runstenar. Dessa runstenar har stora likheter med de danska runstenarna och kan dateras till slutet av 900-talet. De två åarna har för tusen år sedan med stor sannolikhet utgjort mycket viktiga transportleder från Kattegat in till södra Västergötland. Nära kontakter till Danmark kan också spåras i den stora förekomsten av s.k. "thegn"-namn på de västgötiska runstenarna. En thegn var en storman som vid denna tid stått danske kungen nära. Halland har således varit ett viktig transitområde mellan centralområden i det danska riket och Västergötland.

I en berömd gränstraktat berättas om hur man tidigt har bestämt landgränsen mellan Sverige och Danmark. Dateringen av denna händelse är dock omstridd. Handlingen känns endast från ett antal avskrifter, vilka inte är likalydande. Två kungar omtalas men problemet är att dessa inte levt vid samma tid. Några menar att gränsdragningen skett under tidigt 1000-tal, andra att den skett först i början av 1200-talet.

Huvuddragen i dokumentet är följande. Fyra män från Sverige och sex män från Danmark utsågs att sätta sex gränsstenar mellan Sverige och Danmark. "Förste sten står i Snutruase, andra i Danabäck, tredje är Kirkiu sten, fjärde Uraksnäs, femte Huite sten. Sjätte är Brimsä sten, står mellom Blekong och Möre." De fyra första stenarna menas ha stått utmed Hallands gräns inåt landet. Stenen i Danabäck är troligt den samma sten som på 1500-talet kallas "Dannesten" nära Danebäck mellan Fagereds och Älvsereds socknar. Uraksnäs kan kanske identifieras med Vrångsnäs, en halvö i sjön Frillen.

Gränsmarkering med stenar kan endast förklaras utifrån det faktum att de stått invid de dåtida huvudvägarna mellan rikena. Från Göta älv i norr skulle vi alltså ha fyra sådana huvudvägar genom Halland in i Västergötland och Småland.

I striderna mellan danskar och norrmän har givetvis Hallands kustområden drabbats svårt av härjningar. Norska vikingaflottor har ofta strukit utmed kusten. År 1062 drabbade den norske och den danske kungen samman i ett stort flottslag utanför Nissans mynning. Danskarna band samman sina skepp inför striden men skåningarna flydde under natten och den danske kungen Sven Estridsen förlorade drabbningen och fick även han fly.

Under åren 1992-1996 och från år 2000 har utgrävningar skett av en stormansgård i Slöinge i mellersta Halland. Boplatsen har varit i bruk från 400-talet e.Kr. till slutet av vikingatiden. De rika fynden och de intressanta arkeologiska frågeställningarna kan du läsa mer om genom att klicka här.