Järnhanteringen har haft mycket gamla anor i Hälsingland. Redan strax efter Kristi födelse har primitiv järnframställning funnits. Under 600-talet finns säkra belägg för en större produktion. Fram till medeltiden hämtades råämnet till järnet ur de många sjöarnas s.k. myrmalm. Malmen, som ligger i sjöbottnens dy, hämtas lättast upp under vintern genom arbete ute på isarna. En första fas i järnbearbetningen har varit att framställa ämnesjärn, dvs. oftast spadformade järnbitar. Dessa har sedan kunnat säljas eller bytas som handelsvara. Ur järnämnena formade sedan de olika smederna sina föremål.

Under 1983 gjordes en ny fornminnesinventering av landskapets östra kustdelar. Då man nu, till skillnad mot tidigare inventeringar, var observant på järnframställningsfynd, ökade dramatiskt kunskapen om denna viktiga historiska näring.

En speciell typ av husrester är de s.k. husgrundsterrasserna. Dessa finns ofta nära större gravhögar. På de för hand uppkastade terrasserna har det stått större hus. Totalt kännes 210 terrasser på sammanlagt ca 100 platser. Några forskare har menat att dessa hus kan ha haft en viktig funktion, kanske som en form av central styrning över den lokala järnhanteringen.

Under den senaste inventeringen av kulturlandskapet var man också observant på eventuella äldre kolningsgropar och slaggförekomster. Kolningsgroparna är till formen oftast rektangulära, ca två gånger fyra meter. Slagg är en rest efter järnsmältningen. Då slagg inte kunnat användas till något väsentligt är det en utmärkt indikation på hur stor produktionen på de olika platserna varit.

Om Hälsingland i den kristna gryningstiden på 1000-talet berättar Adam av Bremen ca 1070 följande:

"Norrut i gränslandet mellan sveoner och nordmän bor skridfinnarna, som påstås löpa fortare än vilda djur. Deras stora samhälle heter Hälsingland, för vilket ärkebiskopen utsåg Stenfi som den förste biskopen, vilket han med en ändring av namnet kallade Simeon."

Denne missionär, Stenfi, Simeon eller Stefan, mördades och begravdes enligt legenden på Norralla kyrkogård.

Att läsa mer:
*Bratt, Torkel: Hälsingland. Från istid till nutid. Länsmuseet Gävleborg 1998.

Under yngre järnålder verkar det i speciellt landskapets nordöstra kustområde ha utvecklats en rikare herre-
mannaklass. Detta om man får tro de större gravhögarnas placering. Den största grav-
högen i detta område är den s.k. Kungs- eller Tingshögen vid Hög.

Det finns ca 3500 järnålders-
gravar på sammanlagt ca 1200 platser i Hälsingland. Antalet gör landskapet till det mest gravrikaste i Norrland. Inte mindre än ca 1600 av dessa gravar finns i folklandet Sunded i nordost.