Storsjön ligger mitt i Jämtland som ett väldigt nav i kulturlandskapet. Detta var det centra från vilket många av de rikare bosättningarna en gång likt ett hjuls ekrar strålade ut. Runt ca 400 e.Kr. började en mera omfattande kolonisation av bygderna i anslutning till den stora sjön. Vid vikingatiden var i princip all strandmark runt sjön bebyggd. Tätt låg bebyggelsen utmed den södra och östra sjösidan med orter som Hackås, Näs, Lockne, Brunflo, Frösön m.fl. På de tidiga kyrkplatserna finns ofta gravhögar i direkt närhet vilket visar på en obruten kontinuitet från hedendom till kristen tid under det tidiga 1000-talet.

Om hur Jämtland befolkades från Norge berättar Snorre om i Håkon den godes saga. Det hela skulle ha skett i början av 900-talet:

"Ketil jämte, en son till Anund jarl på Sparabo, drog öster om Kölen och en stor folkmängd med honom; de hade med sig sitt bohag. De rödde markerna och byggde där stora härad, som sedan fick namnet Jämtaland. Ketils sonson Tore helsing for, i följd av ett dråp, från Jämtaland genom de östra markerna och odlade där bortom; med honom följde också en stor folkmängd. Deras land kallas Helsingaland och går i öster ända till havet. Östra delen utmed havet odlade svearna.

Då sedermera konung Harald hårfager rödde riket (Norge) åt sig, flydde under honom en stor mängd ur landet, Tronder och Nömdalsbor, vilka odlade landet öster om Jämteland, och någre drog ända till Helsingland. Helsingarnas köpfärder gick till Svitiod och de lydde själva i allt under detta, men Jämtarne var mycket mitt emellan, men ingen gav akt därpå, förrän konung Håkan gjorde frid och inledde köpfärder till Jämtaland och ingick vänskap med dess stormän. De kom sedan till honom, lovade honom lydnad och skatter och blev hans män, ty de hörde gott om honom och de ville hellre vara under hans konungsdöme än under sveakonungens, eftersom de var komna av nordmannaätt. Håkan gav dem lag och landsrätt. Sammalunda gjorde alla Helsingar, som var ättade från norra sidan av Kölen."

Jämtland framstår i det vikingatida kulturlandskapet som något unikt. Järnåldersbygderna finns utmed hela kusten av Bottniska havet men i det stora, vida inlandet slutar bebyggelsen norr om Siljan i Dalarna. Undantaget är Storsjöområdet i Jämtland. Här hittar du den enda koncentrerade inlandsbebyggelsen från järnåldern i hela norra Sverige. Faktiskt kvarstod denna bild av koncentrerad bosättning långt fram till på 17-1800-talet.

De gynnsamma naturförhållandena har spelat stor roll för denna kolonisation. Storsjön underlättade kommunikation och jorden rund sjön var bördig och lättodlad. Även klimatförhållandena har spelat in. De låga passen och dalarna in mot Norge medför att Golfströmmens varmare vindar lättare har kunnat nå fram till området. Storsjöns enorma vattenreservoar fungerar också som en värmeackumulator vilket minskar tidig och sen frosten under växtåret.

Transitohandeln mellan västkust och östkust har också varit av mycket stor betydelse. I Norge väster om Jämtland finns det rika Tröndelagen. Genom lättillgängliga, om än på sina ställen relativt trånga, passager har detta rika norska centralområde legat mycket nära, endast ett femtontal mil bort. Rika fynd i gravar, såsom glasbägare, guldföremål och bronskärl visar på långväga kontakter.

Frösön, den stora ön i Storsjön, har tidigt spelat en central roll i Jämtlands historia. Här fanns ett gudahov till asagudarna, här finns fortfarande den runsten som är Sveriges nordligast bevarade. Texten lyder "Östman, Gudfast son, lät resa denna sten och göra denna bro. Och han lät kristna Jämtland. Åsbjörn gjorde bron. Trjon och Sten ristade dessa runor." Kanske endast en runsten i Norden kan jämföras med denna, nämligen den berömda Jellingestenen i Jylland. På den skrev Harald Blåtand direkt och rakt på sak att han kristnat Danmark, samma fenomen finns på Frösöstenen. Harald lät hugga in ett krucifix, på Frösöstenen finns ett stort kors. Harlad lät hugga in bilden av ett stort djur, på Frösöstenen finns ormen som biter sig själv i svansen. Givetvis kan man inte jämföra den monumentala miljön vad gäller dessa två runstenar men nog finns det anledning att anta att Östman inte varit vilken liten bonde som helst.

Frösöns centrala roll avspeglas längre också fram under medeltiden. Här höll nämligen jämtarna sitt stora årsting i mars månad, "Jamtamot". Att detta ting har sina rötter tillbaka till hednatiden torde vara klart. En intressant bild av hur Jämtland under tidig medeltid utvecklades till att bli ett viktigt randområde mellan Sverige och Norge är det faktum att landskapet lydde under den norske kungen men i kyrkliga hänseenden under ärkebiskopen i Uppsala. Detta är desto märkligare då Norges ärkestift låg endast några få dagsresor över fjällen. Spänningarna i denna tvådelade maktstruktur kan troligtvis skönjas i Kyrkorna Brunflo och Sunne. På båda ställena har uppförts kastaler dvs. stora, fristående stentorn, typiska maktsymboler. I Sunne av norske kungen och inte i Brunflo inte långt därifrån av ärkebiskopen.