Östergötland har, som namnet visar, ingått i goternas maktsfär. Redan historieskrivaren Jordanes berättar i mitten av tusentalet om de många folkstammar som då fanns i norra Europa. Bland de nordiska folkstammarna omtalas Ostrogoterna och Gautigoterna (västgoterna), vilka var "ett styvt släkte alltid färdigt till strid." På 1070-talet berättar Adam av Bremen endast i förbigående om Östergötland vilket beror på att han koncentrerar sin berättelse på missionsförhållandena i Västergötland och Mälarområdet. Han skriver dock följande:

"Västergötland gränsar till danernas provins Skåne. Därifrån ska man på sju dagar kunna nå göternas stora samhälle Skara. Därpå sträcker sig Östergötland utmed det baltiska havet ända upp till Birka. Götarnas förste biskop var Thurgot …".

Kyrkotäthetskartan nedan visar tydligt att väst- och östgoterna bildat ett sammanhängande område vilket hängt samman genom förbindelser över Vättern. Ut mot kusten i öster har det däremot varit en typiskt glestbefolkad gränsbygd.

Liksom fallet är med våra stora odlingsbygder i främst Västergötland och Skåne har det intensiva brukandet av jorden medfört att de synliga fornlämningarna i slättbygderna nästan helt försvunnit. Så är fallet även i Östergötland. Detta är givetvis tragiskt eftersom det är på slättmarkerna som man haft de dåtida bygdekoncentrationerna. Numera är det därför mest i randområdena till slättmarkerna som man kan finna mera sammanhängande synliga fornminnen - spår efter forntida odlingslandskap. I t.ex. Skärkinds socken har man i Halleby kunnat kartlägga en hel by från 200-talet. Rester efter husen saknas men stensträngar som indelat åkrarna, terrasseringar efter små åkerlotter och gravfält ger tillsammans en god bild av dåtidens bystruktur.

Östergötland har ca 125 fornborgar. Dessa befästningar har troligtvis uppförts under 500-600-talen men varit i bruk en längre period. I Sverige finns totalt mer än tusen fornborgar. Dessa bevarade stenansamlingar vittnar än i dag om en våldsam period i den mellansvenska historien för ett och ett halvt årtusende sedan. Det är troligtvis dessa kamper som den s.k. Ynglinga-sagan hjälper oss att få mer information om. Då fornborgarna ligger i anslutning till den centrala slättbygden men saknas ute vid kusten har de tjänat som ett passivt försvar. Hit kunde befolkningen ta sin tillflykt när fara hotade.

Runt Linköping har det redan i slutet av 900-talet vuxit fram ett central-
område med mäktiga ledare. I Ledberg mellan Linköping och Vreta kloster ligger Ledberg med en av landskapets största gravhögar. Bredvid står den magnifika bild-runstenen som med skepp, krigare och "det stora djuret" vittnar om kontakter med bysantinska riket. Som Sven Rosborn, Fotevikens Museum, påvisat är skeppet, vilket är en närmast identisk kopia av skeppsbilden från Tullstorp i Skåne, ett s.k. rammskepp och inte ett vikingaskepp. Med stor sannolikhet är det därför kejsarens krigsskepp, de s.k. "dromonderna", som avses. Dromonderna hade höga bordsidor vilka överst täcktes av runda sköldar och hade utskurna huvuden som stäv-
prydnader. Ett antal sådana här dromonder finns på skånska och danska runstenar vilka på goda grunder kan kopplas till den danska kungadynastin i Jelling i Jylland. I Östergötland finns ytterligare en runsten med en dromond strax öster om Linköping.

Linköping blir tidigt en central kyrklig biskopsmetropol. Stenkyrkobyggandet har startat tidigt i Östergötland. Årsringsdateringar av bevarat trä i de gamla stenkyrkorna visar att redan runt ca 1100 var stenhuggarna verksamma uti i landsbyarna. Det är troligtvis kring objekt som Linköpings första biskops-
kyrka och kanske Vreta som vi finner stenbyggeri redan under 1000-talets senare hälft.