Du kan koppla in den speciella kulturlandskapskartan: klicka här.

Småland betyder "de små landen", dvs. områden som tidigt räknats till mer eller mindre självständiga områden där befolkningen haft en stor inre kultursamhörighet. Även i Danmark hade man fram till 1600-talet begreppet "smålanden" vilket här syftade till de stora öarna söder om Själland och Fyn. Med stor sannolikhet har det under vikingatid och äldre tider funnits kungar eller stormän som självständigt styrt i dessa områden.

Småland har varit uppdelat i inte mindre än 12 "småland". Tre utmärker sig i storlek och genom en förtätad fornlämningsbild. I sydväst finns Finnveden och direkt öster om detta ligger Värend. Norr om Värend hittar du Njudung. Av dessa "centralområden" var det Värend som kom att bli det kyrkliga centrat när biskopsdömet i Växjö upprättades under slutet av 1100-talet. Det är också till detta område som de tidigaste missionärslegenderna är knutna genom den s.k. Sigfridslegenden. Missionären Sigfrid sände sina brorsbarn att missionera i området men dessa led martyrdöden. Då anlände Sigfrid i egen person, byggde kyrka i Växjö och han och brorssönerna kom att räknas som lokala helgon.

Intressant är att konstatera hur bygderna fördelar sig på de stora sjösystemen och de stora åar som finns i landskapet. Finnveden i sydväst är koncentrerat till den stora sjön Bolmen och dess utflöde västerut genom Lagan. Värend koncentreras kring Helgasjön och Åsnen och dess flöden söderut genom västra Blekinge. Njudung och dess granne i norr Vedbo har ett centrum kring sjöarna som bildar källor för Emån vilken rinner ut i Kalmarsund.

Som framgår av kulturlandskapskartan är det endast kring dessa fyra land som man kan tala om runstensresning i större skala. Detta framhäver områdenas betydelse redan under 1000-talet, det århundrade då de flesta av landskapets runstenar är resta.

Kartan här bredvid visar de runstenar som berättar om färder till främmande länder. Intressant att konstatera är att dessa endast finns i två smärre områden, ett i Finnveden i sydväst och ett i Njudung i norr (en sten finns också i västra delen av Värend). Stenarna i Finnveden talar om död i Eng-
land och västerut samt en sten om död viking i Grekland. De tre stenarna i Njudung talar om död västerut och i England. En av dessa berättar dessutom att den döde ligger i stenkista i engelska Bath.

Bilden av Finnveden som ett område som öppnat sig mot södra Halland är helt klar. Förbindelseleden utmed Lagan måste ha spelat stor roll för tusen år sedan. Vid denna tid fanns inget av det riksenade Sverige som under 1100-1200-talen kommer att markera en landgräns mellan Småland och Halland. Visserligen finns ett tidigt gränsdragningsavtal men mycket stor osäkerhet råder om detta dokument är tillkommet på 1000-talet eller 1200-talet.

Kung Harald Blåtand i Danmark, död 986, måste i detta sammanhang tas med i diskussionen. Till hans organisation kan man knyta de runstenar som omtalar "thegnar", alltså stormän som stått i nära relation med kungen. Klicka här för att se dessa stenars geografiska spridning. Västergötland, men också Finnveden, är representerade medan de t.ex. helt saknas i Uppland. Harald anlade strategiska garnisoner i sitt välde, s.k. "trelleborgar". Som Sven Rosborn påvisat har en av dessa med stor sannolikhet legat i Lagans mynning, nuvarande Laholm. Detta framhäver Finnveden som en del i ett danskt välde för tusen år sedan. En av runstenarna i Finnveden berättar också att "Tumme reste denna sten efter Assur, sin broder, som var i tjänst hos kung Harald som sjökrigare".

Går vi längre tillbaka i tiden kan det konstateras att bebyggelsemönstret i Finnveden radikalt förändras mellan äldre och yngre järnålder, dvs. ca 400 - 500 e.Kr. Det är nu som bebyggelsen överges på vissa områden och i stället koncentreras kring Lagan och de stora sjöarna Bolmen och Vidöstern. Antalet gravar på gravfälten ökar vilket tyder på en befolkningexpansion. I Finnveden finns flera gravfält med mer än hundra gravar med Kånna gravfält som det största på ca 250 stycken.

Sättet att begrava de döda förändras också i Finnveden och i Njudung. Den äldre järnålderns olika gravtyper med resta stenar ersätts av endast den mindre, uppkastade gravhögen. På många av gravfälten i Finnveden från yngre järnålder uppgår gravhögarna till runt 90% av gravtyperna. Skillnaderna med förhållandena i t.ex. Värend är här ytterst påtaglig. Förtätningen av bebyggelsen och införandet av en enhetlig begravningsform tyder på att en stark centralmakt bildats.

Redan historieskrivaren Jor-
danes på 500-talet omtalar ett folkslag som kan vara finn-
vedingarna. Han nämner både "finnaithe" och "theustes". Det sistnämnad skulle kunna vara folket i Tjust i östra Småland. Kännetecknande för de äldre beskrivningarna med en mängd uppräknade, troliga nordiska folkslag, verkar vara att de varit bosatta utmed kusterna. Skep-pet var vid denna tid en viktig förmedlande kontaktlänk. Så omtalas t.ex. i Rimberts Ansgarskrönika från 800-talet endast svearnas kustvälde, ej göternas inlandsvälde. När Ottar och Wulfstan på 870-talet be-
skrev olika folkslag var det ock-

så utifrån kustbefolkning, bl.a. omtalas i deras beskrivning det småländska kustlandet Möre.

Om vi vänder blickarna mot landet Värend har med stor sanolikhet detta område före den svenska överhögheten haft sina handelskommunikationer utmed vattendragen rakt söderut till den Blekingska kusten. Utmed denna vägsträckning finns det imponerande höggravfältet med Inglingahögen. Högen är troligtvis från 500-talet eller 600-talet. I det aktuella kustområdet finns en av landets största samling av tidiga runstenar från samma tid. Klicka här för att se dessa.

Om Inglingahögen markerar den eventuella förhistoriska kungsplatsen och kultplatsen för Värend är motsvarande område för Finnveden Bolmsön i sjön Bolmen. Här finns en storhög, "Kungshögen" samt i närheten av denna gravhögar med s.k. vapengravar. Även rika kvinnogravar har påträffats i anslutning till området. Här finns också ortnamnet "Hov" som tyder på en forntida kultplats. Även ortnamn som "-husa" och "Husaby" visar var kungen av Finnveden nog haft sitt säte en gång i tiden.