Du kan koppla in den speciella kulturlandskapskartan här.

Värmland är i ett järnåldersperspektiv ett mycket intressant område. Det tillhör inte Sveriges fornminnesrikaste landskap men är ett randområde mellan Norge och de gamla svea/götarikena. Som sådant har området givetvis varit omstritt. Hur har makten en gång varit fördelad? Vem har haft överheten i området? Hur har den inre maktstrukturen sett ut?

Många av Värmlands kända fasta fornlämningar utgörs av gravar från förhistorisk tid. Vid en inventering på 1960-talet registrerades ca fyratusen fasta fornlämningar. År 1987 påbörjades en ny inventering av landskapet. Som exempel kan nämnas att numera uppgår antalet kända boplatser till ca sexhundra. Tidigare fanns ingen boplats registrerad.

De två första värmlänningar som möter oss till namn är Leubaz och Rafn. De finns omtalade på den runsten i Järsberg som fortfarande efter ett och ett halvt årtusende står på den gravhög i sydöstra Värmland där den en gång restes. Endast 4 runstenar finns i landskapet. Att en av dessa dateras till 500-talet kan kanske knytas till den uppodling av vissa delar av landskapet som då verkar ha skett.

Järnåldersbygderna har dock varit relativt begränsade och omfattar slättområdena utmed Vänern i söder samt älvdalgångarna norrut, dvs. från väster mot öster Glafsfjordsområdet, Frykensjöarna och Klarälven. Glafsfjordsområdet är intressant eftersom Byälven, som går genom området, bör ha utgjort en del av en viktig förbindelseled med de rika bygderna i sydöstra Norge. Vi talar här om den viktiga Oslofjorden med Vestfold, vikingastäder som Tönsberg och Oslo men också om de rika bygderna norr om Oslo upp mot centralbygden Hamar vid sjön Mjösa. Det är också utmed Byälven vi finner tre storhögar med legender knutna till kung Olof Trätälja.

Denne kung känns från den s.k. Ynglingasagan. Om kungen verkligen levt bör det ha varit under 500-600-talen. Olof blev fördriven från Uppland till Värmland, odlade upp landskapet och många bosättare sökte sig till honom. Den tidiga runstenen, storhögarna utmed Byälven men också de s.k. fornborgarna stämmer väl med denna tidsepok.

Kännetecknande för landskapet är nämligen också den mängd fornborgar som finns. Ett stort antal påträffas på Värmlandsnäs, dvs. det bördiga området som i form av en stor halvö sticker ut i Vänern. Det är också här som Byälvens mynning finns. Fornborgarna vittnar om ett lokalt behov för att skydda befolkningen. En av borgarna, det s.k. "Villkorsnäset", har undersökts. Borgen har bränts någon gång i perioden 510 - 680 e.Kr. Tidpunkten verkar överensstämma med Ynglingasagans tal om hur sveakungen attackerar och mördar Olof Trätälja i Värmland. Dock måste det poängteras att det alltid finns en stor portion osäkerhet när man försöker sammanbinda äldre skriftligt material med arkeologiska resultat.

Läs här om vad Ynglingasagan berättar om Olof Trätälja.

Det kan ifrågasättas om Värmland under den yngre järnåldern med vikingatiden ska räknas som ett eget kungaområde eller om det legat under de norska kungarna. Söder om Vänern ligger det rika Västergötland. Under den kristna missionstiden ca 1000 e.Kr. spelade detta landskap en viktig och ledande roll. Här insattes den förste biskopen i det som senare ska bli "det gamla Sverige", härifrån utgick missionsverksamheten till andra områden och här började man tidigt bygga stenkyrkor. Adam av Bremen skrev ca 1070 att biskopen Adalvard "ska ha vunnit allt Värmlands folk för Kristus." Han skriver också att "emellan Norge och Sverige bor värmlänningar och finnveder och andra. De är nu alla kristna och hör under kyrkan i Skara".

Är nu detta hela sanningen? Har Värmland verkligen haft så starka knytningar till Skara redan under 1000-talet? I den norske kungen Hakon Hakonssons saga från 1200-talet berättas att när kungen gjorde härtåg in i Värmland år 1225 kom han till en gård "Strand" där en helig norsk man Thorgeir blivit dödad av värmlänningarna och fått sin grav. Vid Strand i Älgå socken finns fortfarande den s.k. "Torgerskällan", en av traditionen utpekad helig källa. År 1936 sattes en minnessten upp med texten "Torger döpte här".

Thorgeir kan ha varit en av de missionärer som den norske kungen sänt in i Värmland. Att Adam av Bremen i sitt historieverk inte berättar om denne kan bero på att han endast velat framhålla den tyska kyrkans intressen. Den norske kungen hämtade sina biskopar från anglosaxiskt område. Ett intressant vittnesbörd om nära kyrkliga kontakter med Norge så sent som ca 1100 finns i de bevarade dopfuntarna i Värmland. Nästan samtliga är tillverkade i täljsten från Norge, se kulturlandskapskartan.