Missionärer i Skara

Vikingarnas landskap
En andra huvudkälla är en biskopslängd och en kungalängd som nedtecknats i en avskrift av den äldre Västgötalagen. Här omtalas att Sigfrid var den förste biskopen som kristnade Västergötland och han invigde tre namngivna kyrkogårdar. Han for sedan till Växiö där han dog och blev begravd.

Övriga biskopar är:
Unni: som vigdes i England och stenades sedan ihjäl.
Astmund: som omtalas vara den som först satte stav och stol i Skara och som begrovs i staden.
Stenfind: som begravdes i Skara.
Adalvard den gamle.
Den helige Adalvard unge: som lade grundstenen till Mariakyrkan, dvs domkyrkan och som begrovs där.
Rokolvard: som begravdes i Skara.
Rikulf: var från England och han begravdes i Skara.
Hervald: som kom från England. Han återvände emellertid med guld och silver till hustru och barn i England.

Tyvärr verkar denna huvudkälla bestå av mängder med fel och misstolkningar. Många av Adams biskopar finns inte med. Unni kan vara ärkebiskopen i Hamburg på 900-talet, Astmund kan vara predikanten Osmund, uppfostrad av Sigfrid men som sedan kom i onåd hos ärkebiskopen. Stenfind bör vara Hälsingeaposteln Stefan som Adam också omtalar. Adalvard den unge har i längderna axlat Adalvard den gamles omvittnade helighet.

Ett antal viktiga källor finns till att förstå missionstidens Skara. Adam av Bremen författade sin historia på 1070-talet. Enligt Adam var den första av Skaras biskopar Turgot och han omtalas dessutom i handskriftens huvudtext. Han var biskop redan året 1013 och dog den 21 februari 1030 av spetälska på ett besök i Bremen.

Övriga biskopar i Adams lista är kända genom ett tillägg till huvudtexten:
Gottschalk: som enligt Adam var en vis och god man men som stannade i Hamburg och inte besökte sitt stift.
Adalvard den äldre: som lovordas av Adam. Han var dekanus i Bremen men reste till Skara och dog också här. Adalvard ska enligt Adam ha omvänt befolkningen i Värmland och också blivit ombedd av kung Harald i Norge att komma till hans land.
Acilinus: levde i Köln och lämnade inte denna stad trots utnämningen.
Adalvard den yngre: ville bli biskop i Skara istället för i Sigtuna men återkallades till Bremen av ärkebiskopen där Adalbert.

Denna miniatyrkalk har inskriften ADALWARDUS PECCATOR och den har troligtvis placerats i Adalvard den äldres grav.

Sigfrid är ju känd från den s.k. Sigfridslegenden, men den äldsta bevarade uppteckningen går endast ner till 1200-talet. Denna är också mycket kort till skillnad från senare editioner. Kung Olof ber helt enkelt den engelske kungen om en kristen lärare och Sigfrid reser iväg. Han döper kungen, hans husfolk och hans här. Samtidigt halshuggs Sigfrids släktingar och deras huvuden nedsänkt i en sjö där Sigfrid återfinner dem.

Problemet är vilken tilltro man ska sätta till den engelske biskopen Sigfrids missionsverk i Västergötland när det gäller kungen Olof Skötkonungs dop. Enligt Adam vanns kung Olof för den kristna tron till så stor grad att han ville förstöra hednatemplet i Uppsala. Hedningarna slöt då en överenskommelse med honom. Om han ville vara en kristen kung fick han välja en del av riket och endast där införa kristendomen utan våld. Olof väljer då Västergötland och instiftar Skara biskopssäte. Han begär att få en biskop av ärkebiskop Unwan vilken viger Turgot som "åt Kristus förvärvar de båda ädla götafolken". I Adams text prisas också drottningen och han söner.

Stenskulptur i Skara domkyrka av den anonyme s.k. Forshemsmästaren.

Redan Adam omtalar Sigfrid som en av de många engelska missionärer som den norske kungen Olav Trygvassons omgav sig med. Kungens dog i slaget vid Svolder år 1000. Missionärerna hade innan dödsfallet av kungen sänts till "Sverige, Götalandet och alla öar som ligger bortom Nordlandet".

Sigfrid omtalas som berömd predikant i samband med att han var närvarande vid Turgots begravning i Bremen år 1030. Här fanns också vid detta tillfälle biskop Odinkar från Danmark och biskop Rudolf från Norge. Det har således troligtvis varit frågan om ett stort nordiskt missionsmöte hos ärkebiskopen. Ärkebiskopen godkänner också deras predikofullmakt och sände dem tillbaka. Kanske hade mötet till uppgift att de engelska missionärsbiskoparna skulle få ärkebiskopen av Bremens tillstånd för sin mission. Det pågick vid denna tid en intensiv kamp mellan engelska och tyska intressen om den kristna makten i Norden.