Anunds mäktiga gravhög

Vikingarnas landskap

Anundhögsområdet vid Badelunda strax öster om Västerås är Sveriges kanske mest spektakulära fornminnesområde efter Gamla Uppsala. Den väldiga gravhögen reser sig majestätiskt i landskapet och omges av en mängd andra fornlämningar från den yngre järnåldern. Direkt söder om området löper den urgamla landsväg, som under medeltiden också utgjorde en del av den s.k. "Eriksgatan". Denna väg red de svenska kungaran när de skulle väljas i varje landskap.

Själva gravhögen omtalas redan från slutet av 1300-talet som "Anunda Högh" vid vilken ting hölls. Höjden uppgår till 14 meter. År 1788 började man gräva ett hål i toppen av högen för att avlocka den på sina hemligheter. Man fann då att kärnan utgjordes av ett stort stenröse som man inte kom igenom. Det heter bl.a. om detta ingrepp:

"Denna hög har år 1788 blifwit af någre då förafskedade Bränneri Drängar från Westerås til en del upgraven, at, i stället förrut war topphög är den nu ihålig, som giör at regnvattnet skär sig ner i jorden, och förstör de qwarlefvor efter denne kungs ben, rustning och mobilier, som dessa Bränneri Drängar sökte men icke funno."

Direkt intill gravhögens fot i nordost ligger två stora skeppssättningar med stävarna mot varandra. Skeppet närmast högen består av 26 stenar vilka bildar det 53 meter långa skeppet. Det intilliggande skeppet är 51 meter och består av 24 stenar. Ytterligare två skeppssättningar finns norr om högen samt längre österut en femte. De senare är dock inte så stora som de skepp som "förtöjts" vid själva gravhögen.

Samtliga stenar till de två stora skeppen var märkligt nog fram till restaureringen år 1932 omkullvräkta. Eftersom alla stenar hade varit kilade i jorden med småsten var det dock inga svårigheter att få dem på rätt plats igen. Platsen användes förr långt upp i kristen tid som tingsplats, varför det kan tänkas att monumentens raserande varit en handling som föranletts av nitiska kristna präster.

Mellan dessa omtalade fornlämningar finns ett 20-tal smärre och betydligt mera oansenliga gravhögar.

Strax söder om den stora gravhögen löper en rak linje av större, långsmala stenar fram till en runsten. Stenarna har troligtvis stått som sidomarkeringar mellan gravområdet och det söder därom en gång belägna vadstället över ett vattendrag.

Runstenens exakta runtext lyder:
× fulkuiþr × raisti × staina × þasi × ala × at × sun ×× sin × hiþin × bruþur × anutaR × uraiþr hik × runaR

I översättning blir detta:
"Folkviðr ræisti stæina þasi alla at sun sinn Heðin, broður AnundaR. Vræiðr hiogg runaR"

En modern svensk översättning blir:
"Folkvid reste stenar dessa alla åt sin son Heden, broder till Anund. Vred hög runorna."

Runstenen dateras till 1000-talet. Då namnet Anund återfinnes på runstenen och den medeltida traditionen också omtalar högen som Anunds grav, borde det finnas stor sannolikhet att det rör sig om en kungsgrav över en man Anund. Redan runologen Johan Peringskiöld menade för trehundra år sedan att detta måste vara kung Bröt-Anunds grav. Problemet är emellertid att denne kung tillhörde Ynglingaätten och han har levt kanske i slutet 600-talet. Denna datering skulle stämma väl med gravhögen men inte med runstenen. Bättre samstämmighet med runstenen får man emellertid om man kopplar samman kungen med Anund Jakob som regerade ca 1022 till 1050. Denne var son till den kristne Olof Skötkonung. Runstenens text skulle alltså inte ha något att göra med själva gravhögen och därmed faller också antagandet att det är Bröt-Anunds grav. Om runstenen inte kan kopplas till gravhögen faller också koppling att det skulle vara kung Anund som omtalas i runtexten. Ibland är verkligheten inte så fantasifull som man önskade.

År 1998 genomfördes en arkeologisk undersökning av gravhögen. Man gick in från sidan för att utröna hur högen var uppbyggd och också eventuellt få daterbart kol från likbränningen. Det visade sig då att gravens kärna, som konstateras redan på 1600-talet, består av ett stort stenröse varför utgrävningen fick avbrytas. Man kunde dock klargöra att det på platsen före gravhögen funnits en bebyggelse vilken daterats till den yngre romerska järnåldern, dvs. 200-400 e.Kr.

Att läsa mer:
*Stenberger, Mårten: Västeråstraktens förhistoria. Västerås 1956.
*Bratt, Peter: Varför förstördes Anundshögen. Populär arkeologi 1999:4.

 

Besök området digitalt